Stora Torg
Handeln på Stora Torg är lika gammal som staden själv. Under århundraden sålde köpmännen sina varor på torget och från landsbygden kom bönderna och bjöd ut ved, livsmedel, levande svin och fäkreatur. Djuren köptes upp av slaktare, och hemma i sina bodar styckade och skar de till stekar och kotletter samt malde köttfärs och gjorde korv. Varje torgdag ställde de upp sina stånd och idkade köpenskap med stadens husmödrar.
De sanitära förhållandena var långt fram på 1800-talet usla. År 1858 inrättades en sundhetsnämnd, som utfärdade förbud att sälja skämda och illaluktande livsmedel, och 1866 bestämdes att förekomsten av trikiner i fläsk skulle undersökas på apoteket vid Storgatan 23.
En nybildad hälsovårdsnämnd övertog 1875 denna viktiga funktion. Dess verkställare, veterinären L Lennartsson, fick en krona för varje undersökt gris och slaktaren ett märke på djuret. Att sälja omärkt fläsk beivrades av lagens väktare och en syndare fick svara inför skranket.
Också korvtillverkningen kontrollerades, och stadsläkaren Johan Nordström jämte tillsyningsmannen S G Liljenström gjorde täta hembesök hos stadens slaktare och blottade ibland ruskiga detaljer i hanteringen av kött och fläsk samt tillagning av korv.
Fram mot sekelskiftet förbättrades hygienen, hälsovårdspoliser såg till att lagen efterföljdes och en köttbesiktningsbyrå inrättades. Nya bestämmelser infördes på 1900-talet som innebar, att inte bara fläsket utan allt kött skulle stämplas efter besiktning. Också torghandeln fick sin stadga med föreskrifter hur vagnarna skulle vara beskaffade och hur hanteringen av varorna skulle ske.
Köpman Herner Larsson, född 1902, berättar att fadern, August Larsson (1875-1971), sedan 1903 drev affärsrörelse med mjölk och grädde samt specerier i två lokaler vid Saltsjövägen 5. I en intilliggande byggnad tillverkade han charkuterivaror, som han sålde i affären och vid torget tillsammans med kött och fläsk.
Torghandeln började August Larsson omkring 1908 i en liten täckt kärra, som ställdes upp mellan torgdagarna på en kullerstenbelagd gård innanför ett plank på Kyrkogatan. Där hade också många andra handlare sina små kärror, som flyttades med handkraft. Flera av ägarna lejde några av stadens original för att köra kärrorna till torget och åter mot en 10-öring i ersättning.
Herner Larsson började liksom sin fyra bröder att vid tidig ålder hjälpa fadern i rörelsen – både med affären vid Saltsjövägen och på torget. Köttvarorna fraktades på morgonen med en dragkärra från Väster till gården på Kyrkogatan. Där lastades de över till den täckta torgkärran, som drogs upp till torget. Kött och fläsk, som inte var besiktigat, transporterades till Figaro, platsen för huvudbiblioteket, där veterinären hade sin kontroll med en smedja som granne. Efter veterinärens besiktning och godkännande kom smeden med ett glödgat järn och märkte djurkropparna.
Vid den tiden uppträdde också folk från landet med affärer i kött och fläsk. Herner Larsson minns lantbor, som körde in till torget med en slaktad kalv eller ett lamm på en hästvagn. Djuret styckades på vagnen, och köttet såldes på torget.
Om handeln på Stora Torg berättade en gång charkuteristen Ove Larsson, känd terränglöpare i Idrottsföreningen Kamraterna. Ove slutade skolan som 14-åring och började 1927 som springpojke hos C A Risbergs på Öster för att så småningom öppna egen affär för kött och fläsk samt charkuterivaror i Saluhallen.
Vid denna tid var köpenskapen med matvaror mycket stor på torget. Förutom alla sorters grönsaker salufördes kött, fläsk och charkuterivaror samt ost, smör och grädde av torgets ”ståndspersoner”. Från landsbygden kom bönderna med potatis och andra jordbruksprodukter och lämnde sina hästar och vagnar på gårdarna hos Hammar & Rohman vid torget eller Oscar Jepson på Brogatan, där bönderna sedan gjorde inköp av specerier och andra varor för den egna gårdens behov.
Torghandel 1935
Varje onsdag och lördag ställdes ett 30-tal täckta vagnar upp på torget, mest för kött och fläsk men även för mejeriprodukter. Några vagnar var så enkla att försäljarna stod direkt på torgets stenläggning, men de flesta var stabila med golv och bra utrustning och rymde flera expediter. Vissa handlare sålde inte sina varor enbart på torget utan var dessutom innehavare av en eller flera butiker i staden.
Vid femtiden på morgonen började vagnarna anlända till Stora Torg. De järnskodda hjulen slamrade mot gatstenarna, och hästskorna klapprade i ottan genom de tysta gatorna. En del slaktare hade sina fordon hemma på den egna gårdsplanen, medan andra hyrde plats på en tomt intill Palmqvist & Holms skofabrik vid Hvitfeldtsgatan 14 eller andra uppställningsplatser.
Endast ett fåtal hade egna dragdjur och transporterna av deras vagnar sköttes av stadens åkare. En sådan var August Henriksson på Hvitfeldtsgatan och en annan på Öster med namnet Karl Bengtsson. I Furet fanns en hästägare, ”Knölen” kallad efter gården med samma namn. Han hade en vit häst och en medhjälpare, som ständigt gick klädd i ridstövlar och som efter att ha kört fram en vagn till torget, red tillbaka på hästen. Djuret var litet och ryttaren så lång att fötterna nästan rörde marken.
Köpman August Larssons vagn kördes till torget med en häst, som lystrade till namnet ”Dockan”. När vagnen kommit på plats och hästen var frånspänd, gick ”Dockan” ensam hem till Saltsjövägen 5. I ett fall användes andra hästkrafter för bogsering. Det var Kooperativa Föreningen Aktivs skraltiga lastbil, som framfördes med stor försiktighet av chaufför Axel Malmqvist och efter sig drog en torgvagn med förflutet som cirkusvagn.
Slaktarevagnarna stod i rader och var och en hade sin bestämda plats på torget. Fruarna Andersson, Svensson och Johansson kunde därför lätt finna rätt på sin vanliga inköpskälla. Handlarna hade mestadels laddat upp med varor i vagnarna, innan de kom till torget.
Alla hade emellertid inte egna köttkvarnar hemma utan gick till Oscar Jönssons affär vid Klammerdammsgatan för att mala sin köttfärs.
Stora Torg
Fläsk och kött levererades till stor del av Slakteriet. Från gårdar på landsbygden köpte handlarna också levande djur, som de slaktade själva. Några hade anordningar hemma för sådan hantering, medan andra hyrde slaktbod hos Isak Isaksson på Mickedalavägen eller Karl Jönsson på Vårhem. Djurkropparna forslades sedan till Slakteriet för vägning och kontrollstämpling.
På torget styckades djuren vid bord och huggkubbar, som stod intill vagnarna, varefter stekar, kotletter och andra färdiga varor lades upp på disken till försäljning. Dagens bestämmelser om matvaruhygien hade säkert inte godkänt varornas hantering och placering, kundernas handpåläggning och flugornas sittplatser. Någon gång under dagen kom hälsovårdsinspektörerna Martin Simonsson eller Viktor Eiroff för att under stort gemyt tillse efterlevnaden av då gällande lagar och förordningar.
Det fanns inte bara kött och fläsk till försäljning utan även charkuterivaror. Firmor som J M Johansson, Carl Larsson, C A Risberg, Ångkorvfabriken, August Larsson, J Melin, Oscar Jönsson, John Nilsson, m fl hade egen tillverkning och sålde på torget, de båda förstnämnda hade vardera två vagnar, en för kött och fläsk och en annan för charkuterivaror.
Några slaktare hade specialiserat sig på en viss vara. Från Väster kom handlanden Erik Nilsson med sin lilla täckta dragkärra. Han sålde sin vida berömda torkade lökkorv, som var så god att den som en gång haft den som pålägg på smörgåsen aldrig glömde smaken. Erik Nilsson tillverkade korven i sin lilla fabrik vid Söndrumsvägen. Och receptet, ja det blev för alltid en hemlighet.
En torghandlare, som sålde enbart fläsk var Karl Pettersson och sonen Fredrik. De gjorde affärer med fläskryggar, grisfötter och svedda grishuvuden, vilka hade stor åtgång särskilt vid jul. Om Karl Pettersson berättar också Herner Larsson, att denne köpte in feta suggor, som slaktades och saltades in. Det salta fläsket sålde Karl Pettersson på torget, och bland kunderna fanns skutskeppare, som köpte ett helt eller halvt djur för kosthållet på sjön.
Hästen var i hednisk tid ett offerdjur, vars kött åts under rituella former. Genom kyrkans propaganda i urkristen tid skapades en motvilja mot hästkött och långt fram på 1800-talet ansågs det mindre fint att äta sådant.
Torghandel
På 1920-talet fanns köttet i charkuteriaffärerna på särskild plats vid disken under en skylt med beteckningen ”Hästkött”. Stora Torg hade sina särskilda vagnar för hästkött, som förutom att vara en närande mat även gagnade hushållskassan och därmed fick stor åtgång. Det var biffar, kalopskött och färs, ja det fanns t o m korv av hästkött. I många hushåll användes hästister vid bakning. Hästens manke smältes till fett, och kvar blev små bitar kött, som kallades grevar och uppskattades av det unga släktet som en delikatess att tugga på.
Kommersen på torget började redan vid sextiden på morgonen och pågick till sena kvällen. Arbetar- och medelklasshustrun kom själv till torget medan de välbeställda ibland skickade hembiträdet. Vissa fruar med stort hushåll gjorde skriftlig beställning, och slaktaren skickade hem varorna till kunden med springpojken. En del fruar var noga med sina inköp och gjorde noteringar i en anteckningsbok för senare kontroll av hushållskassan.
Torgpriserna som varje vecka bekantgjordes i Hallandsposten, var lägre än i charkuteriaffärerna, och kunderna räknade dessutom med att få gott mål och god vikt, där de handlade. När husmodern åtföljdes av ett barn, kunde slaktaren som en liten rabatt bjuda barnet på en prinskorv, en stor delikatess för en arbetarunge.
Osthandeln var ett annat inslag på torget. Det var bröderna Christian och Hugo Olssons ostaffär vid Brogatan 23, O Johanssons Smör- & Ostaffär, Tullgatan 13, Albin Jacobsson i Östra förstaden samt fru Alma Frisberg, som lockade kunder med stora smakbitar och låga priser, ibland kunde det vara utbud på lagerskadad helfet stiltonost för 1 kr och 50 öre kilot. Även Fammarps mejeri hade vagn på torget och sålde grädde och smör.
Under torgdagarna hade affärer och näringsställen runt torget en bra dag. Vid södra sidan på platsen för nuvarande Rådhuset låg Håkanssons Konditori, dit de handlande borgarfruarna gick för att äta en tårtbit och dricka kaffe. Hushållskassan för de lägre ståndens husmödrar gav inte utrymme för kafébesök, men efter uppköpen på torget hastade de hem för att sätta på den egna kaffepannan, kanske i sällskap med grannfrun.
Torghandel
Torghandlarna själva besökte systrarna på torgkaféet, som låg granne med Halmstads Sparbank och serverade stora ostsmörgåsar till kaffet. I närheten av Siverts Fiskhall vid Brogatan 14 låg ett annat näringsställe, kallat ”Snusan”, som tog 60 öre för kaffet och därmed var billigast i innerstan. Till inventarierna hörde en grammofonmöbel, där gästerna för fem öre kunde spela ”La Paloma”, ”Du svarte zigenare” och andra populära låtar.
För de hungriga torghandlarna fanns Automatrestaurangen vid Köpmansgatan 13 med rättigheter för kunderna att dricka en öl klass II till lövbiffen. Varma dagar kunde det bli mer än en vända till matstället för att klara strupen med en Östra eller Appeltofft.
Vid tretiden på eftermiddagen började de första vagnarna flytta från torget. Det var sådana handlare, som sålt slut på varorna eller hade egna butiker, där det överblivna kunde säljas påföljande dag. Slaktare med handel enbart på torget slumpade bort sitt osålda kött och fläsk till allmänheten eller kollegor i branschen, andra stannade i det längsta för att få ett bättre pris.
Fram på dagen uppträdde slaktare John Nilsson från Hagelshus på torget i vit långrock och handlade upp hudar av bönderna och den osålda talgen av andra slaktare. Späck var en restprodukt, som köptes upp av Ångkorvfabriken för att användas vid tillverkning av charkuterivaror.
En vacker dag var det slut på torghandeln med kött, fläsk, och mejeriprodukter. Under många år hade en saluhall dryftats, och den 3 december 1930 bildades en förening med fabrikör Johan M Johansson, hälsovårdstillsyningsman Martin Simonsson samt slaktaremästarna Fritz Nilsson och Jean Nilsson som styrelse.
En tomt köptes i hörnet Brogatan/Karl XI:s väg för 60 000 kr, arkitekt S Uno Forthmeiier ritade, och Skånska Cementgjuteriet byggde saluhallen.
Sista dagen för torghandeln var den 10 oktober 1934, den 12 i samma månad var saluhallen färdig för visning, och dagen efter öppnades den för köpenskap. För handlarna betydde det bekvämare förhållanden och för kunderna bättre varor, men Stora Torg blev en attraktion fattigare.
Efter 45 år förändrades på nytt handeln med kött och fläsk. Verksamheten i saluhallen upphörde den 22 december 1979, byggnaden fick ny ägare, och i lokalerna började livsmedelshandel av annat slag.
.
Källa: ”Torghandlare”. Sven Aremar, Staden – havet – människorna. 1993.
Bilder: Gåvor till Föreningen Gamla Halmstad, och från Museets Bildstation.
Christel Ek