Niels Krabbe dansk länsherre i Halmstad.
Den danske länsherren i Halmstad, Niels Krabbe, sov dåligt natten till den 16 september 1645. Den kommande dagen skulle han verkställa en av de tyngsta uppgifter en fästnings-kommendant kan ha – att utan strid ge upp fästningen till den lede fienden. Halmstad skulle överlämnas till svenskarna. Han tyckte inte om det, inte alls, men kungliga order måste lydas. Förutom en kort fadäs på 1300-talet hade Halland varit danskt så länge man kunde minnas. Allt sedan slutet av 1500-talet hade man rustat och förstärkt stadens försvar. Man väntade sig anfall österifrån och de halländska städerna och befästningarna skulle vara en skyddsmur för det danska moderlandet. Här skulle den svenska flodvägen stoppas.
Något svenskt stormangrepp österifrån kom dock aldrig. Istället fördes kriget på annat håll och Halmstad drabbades endast av de fredsvillkor som freden i Brömsebro innebar. Enligt den freden skulle som bekant Halland, inklusive Halmstad, bli svenskt på 30 år. Det var väl i och för sig ingen som trodde att svenskarna utan vidare skulle lämna tillbaka vad de vunnit.
Halmstad var dock fortfarande danskt denna tidiga höstdag 1645. Niels Krabbe steg om morgonen upp tidigare än vanligt, klädde på sig, hakade fast sabeln och klev i sina höga kragstövlar. Han ville ta ett sista farväl av den plats där han och hustrun Lisbet levt de senaste 12 åren – fästningsstaden Halmstad.
Niels Krabbe var adelsman och så skånsk man någonsin kan bli. Om svenskarna tyckte han inte. Följaktligen tog det emot rejält att överlämna Halmstad, en heldansk stad, till ärkefienden. Men det var klart, vissa saker kunde han göra för att reta svenskarna.
När Hallands öde enligt Brömsebrofördraget blev fastlagt kom den kungliga orden – Töm Halland!
Sedan dess hade fartyg lastade med dyrbarheter gått i skytteltrafik mellan Halland och Köpenhamn. Kanoner, ammunition och förråd av olika slag försvann i hisnande fart. När Niels Krabbe och hans soldater skulle tåga ut genom Österport skulle han se till att de var tungt lastade.
Ingenting skulle lämnas åt svenskarna.
Allt lösöre av värde – möbler, mattor, serviser – skulle förstås tas med. Förråd och verktyg skeppades i den takt man kunde. Till och med fönster och gardiner från slottet skulle packas och lastas. Danskarna skulle lämna efter sig ett renrakat slott med tomma fästningsverk.
Där han gick från slottet längs med Nissan kom han snart fram till Österport.
Idag finns inte ett spår kvar av porten, men den var snarlik den bekanta Norre Port. Bara fyra gånger större i volym. Suckande hälsade han på vaktmanskapet och steg upp för trappan till portens övre våning. Härifrån hade han god utsikt åt alla håll. Han såg ut över den sovande staden där borgare och soldater snarkade obekymrat. Den allmänna inställningen i staden var kluven. Visst var man danskar och trogna den danske kungen. I första hand var man dock halläningar och halmstadbor. Någon utpräglad nationalkänsla, som vi känner den, existerade inte på denna tid.
Dessutom hade det varit några svåra år för jordbruket, vilket ju alla levde av direkt eller indirekt. Missväxt, felslagna skördar och svåra skatter plågade Halland. De rådande krigs- och kristiderna gjorde inte saken bättre. Så vid tiden för övergången till Sverige levde många hallänningar bokstavligen på svältgränsen.
När svenskarna så småningom tog över sin nya provins förvånades de över hur snälla och fogliga hallänningarna var. Annat var det i Skåne där minsta förändring mötte våldsamt motstånd.
Halmstad slott
En förklaring är att hallänningarna svalt, vilket skåningarna inte gjorde. Har man inte mat för dagen är det förstås av mindre vikt vilken kung man för ögonblicket betalar skatt till.
Niels Krabbes inställning till saken är ganska klar. Några år senare skriver han i ett brev att han funderar på att närma sig den svenska kronan ”under vilkens kungliga regering den allsmäktige Gud har underlagt mitt kära fosterland Skåne”.
Mitt kära fosterland Skåne. Det låter någonting det. Antagligen avsåg Niels med ”Skåne” även Halland och Blekinge. Tillsammans utgjorde de tre lanskapen en naturlig enhet. Termen ”Skåneland”, vilken avser samma geografiska yta, myntades cirka 250 år senare av lundahistorikern Martin Weibull. Han tänkte sig att Skåne, Halland och Blekinge har vissa gemensamma kulturella, språkliga och historiska drag, vilket rättfärdigar ett gemensamt namn.
Niels Krabbe var alltså i första hand skånelänning. Eftersom det var Skåneland svenskarna invaderade är det naturligt att han var bedrövad. Han gick ut från Österport och styrde stegen mot Stora Torg. Niels Krabbe var en berest man, för honom var inte Halmstad en stor stad. I sin ungdom hade han rest Europa runt och förundrats och tagit intryck – Wittenberg, Orléans, Padova. Minnena var fortfarande tydliga även om det gått några år sedan dess. Nu var han på väg mot ålderdomen, 42 år gammal och ständigt plågad av gikt, tandvärk och gamla skador.
Men ändå. Halmstad hade varit hans hem, här hade han och hans familj skapat sig ett liv. Han hade visserligen redan blivit lovad en ny tjänst i Kristianopel, men det tog ändå emot att flytta. Under sådan här omständigheter till råga på allt. Han gick med långsamma steg över torget mot kyrkan. Staden började så smått att vakna till liv, affärsinnehavare och hantverkare öppnade sina bodar. Från Norre Port hördes skramlet från en kärra och röster från bönder och portvakter som käbblade med varandra. Staden måste förses med varor oavsett om den var dansk eller svensk.
Ute på redden skränade måsarna och för Niels Krabbe lät det som en klagosång. Med tunga steg och nedböjt huvud gick han åter mot slottet. Om bara några timmar skulle svenskarna var här.
Den 16 september 1645 överlämnades Halland till Sverige. Svensk trupp marscherade in i Halmstad ledda av den förste svenske guvernören Casper Otto Sperling. Niels Krabbe flyttade med sin familj till Kristianopel. Därefter hade han en rad uppdrag för den danska kronan. När Skåne förlorades till svenskarna 1658 återvände han till Köpenhamn, där han dog 1663 vid en ålder av 60 år.
/Carl D Borgman – ur Gamla Halmstads årsbok 2001