Under snart 150 år har Norre Katts park varit en kär tillflykt för Halmstadborna. Det hela började, när Halmstad på 1700-talet inte längre behövde skyddas inom vallar och vallgravar. Fästningsverken förföll och raserades, och ett kungligt brev stadgade om försäljning. Anno 1737 förrättades auktion, och området såldes för 17 daler 12 öre silvermynt till rådmannen Berndt Liedberg. 1843 köpte gästgivaren A J Sjögren ”Norre Katt i Halmstads västra gärde mellan stora landsvägen och Nissaån” för 2 000 riksdaler. Han anlade där ett attraktivt förlustelseställe för stadens invånare. Förutom gräsmatta, allé, fruktträd och lövsalar inrättades restaurang, lusthus, kägel- och dansbana och hela etablissemanget döptes till Tivoli.
1858 var området till salu. Konsul Göran Hammar och ett antal andra medborgare köpte det för att rädda det åt Halmstadborna. Efter några år fick staden äganderätten genom att Halmstads brännvinsutskänkningsbolag av sin vinst köpte Tivoli. De närmaste åren bekostades stora förändringar med inkomst av brännvinsförsäljning. 1865 utvidgades parken upp till Badhusgatan, en restaurang byggdes på den gamla bastionen och vid nedre Tivoli tillkom Rotundan.
Under 1860-talet kom kringresande silhuettklippare, som med saxens hjälp i papper med stor skicklighet avbildade folk i profil. De första ambulerande fotograferna ställde upp sin utrustning i parken och gjorde sensation med sitt sätt att framställa levande porträtt med en stor låda. Hit inflyttade fotografer satte med tiden upp en fast ateljé i Tivoli, där de kunde hålla mottagning.
Under åren utformades parken till en mönsteranläggning. Förutom trädplanteringar, rabatter och gräsmattor förskönades den med en fontän på övre Tivoli och springvatten nere i parken. Trädgårdsmästare Andreas Larsson lade grunden till Tivoliparken under åren 1866 – 1879. Efter honom kom stadsträdgårdsmästare Jac Ericson, som med kunnighet och fantasi skulle fortsätta att utforma parken till en mönsteranläggning.
År 1902 kom en stor attraktion till nedre Tivoli. Dit flyttade Hallands Museum en gammal ryggåsstuga med inventarier och utrustning, och ett äkta par blev boende och ciceroner. Ryggåsstugan återfördes senare till Harplinge, där den gör tjänst som hembygdsgård.
Vid Halmstadutställningen 1912 fick Tivoli en ståtlig urna, numera placerad i Trefaldighetsallén, och 1920 skänktes en brunn i Söndrumsgranit – en kopia av den s k Nyrops brunn vid S:t Nikolai kyrka i Köpenhamn. Göran Hammar hedrades med en porträttbyst i parken. 1918 bytte Tivoli namn till Norre Katts Park.
Den gamla restaurangbyggnaden på Övre Tivoli hade med flera ändringar tjänat många krögare, när Tivolistyrelsen år 1906 ansåg, att en ny restaurang behövdes. Den gamla restaurangen restaurerades och byggdes till efter ritningar av stadsarkitekt Sven Gratz.. Det var en skapelse i snickeri och glas och som i 1930-talets turistreklam kallades Västkustens vackraste sommarrestaurang.
Till etablissemanget på övre Tivoli gick sommartid det Halmstad som föredrog att roa sig på restaurang framför enklare nöjen som Laxön och Sommarlust. Källarmästaren på Hotell Mårtenson svarade för fägnad och underhållning, som bådadera var mycket njutbara. Halmstadlaxen var den yppersta, och punschen till det avslutande kaffet var lagom isad. Välljudande dansorkestrar engagerades och växlade ofta, i pauserna uppträdde de bästa sång- och dansartister.
Stora festtillfällen på restaurangen var Valborgsmässoafton, Första Maj, Midsommarafton och studenternas examensdag. På platsen framför restaurangen stod kaféborden tätt och upptogs samtliga vackra sommarkvällar av många Halmstadbor. Servitriserna jagade runt bland borden med fullastade brickor, i paviljongen spelade regementets musikkår under ledning av musikdirektören själv, och på övre Tivolis terrass gick ”själavandringen” oavbrutet hela kvällen.
I täta led vandrade 1 000-talet människor från den ena ändan av terrassen, runt fontänen i öster och åter till musikpaviljongen i väster. På bänkarna längs sträckan satt folk, som tittade på de promenerande och kommenterade, unga män såg efter unga damer och tvärtom. Romantiken frodades, bekantskaper inleddes, kanske med förlovning och äktenskap som följd.
I nedre Tivoli fanns den s k västra paviljongen. Efter att under decennier ha fungerat som plats för utskänkning av öl och brännvin jämte i någon mån servering av mat gavs verksamheten där en annan inriktning. En nykterhetskommitté med skomakaremästaren E O Lindqvist som företrädare fick år 1907 arrendera den gamla krogen och förändra den till Nykterhetsfolkets Café och Läsrum eller Nyktran i dagligt tal.
För Halmstadborna blev Nyktrans hemtrevliga och mysigt inredda lokaler en institution och en rofylld tillflykt. Vid en kopp kaffe, te eller choklad, en ostsmörgås eller ett frasigt wienerbröd samt någon av etablissemangets många rikstidningar, njöt besökaren efter dagens id i fabriken, kontoret eller bak butiksdisken.
Till Nyktran kom idrottsmännen efter kvällens övningar på olika arenor för läska sig med någon förtäring och prata om resultat. Vid kaféborden utkämpade schack- och damspelare partier mot likvärdiga motståndare, och unga förälskade par tryckte sig intill varandra i en fönstersmyg under intagande av kaffe och bakelser. I stora kafélokalen hade serveringsdisken med de vänliga tjänande damerna och stamgästernas bord sin plats. Där stod också den stora grammonfonmöbeln, som sände ut dämpad musik och bidrog till den angenäma stämningen. I smårummen träffades föreningarnas styrelser för att diskutera sina angelägenheter.
På dagarna kom innerstadens näringsidkare från affärer och hantverkarlokaler för att dricka förmiddags- eller eftermiddagskaffe och samtala om dagens lokala händelser. Söndagarna var familjernas dag på Nyktran. På övre våningen sträckte sig den öppna varandan, där de efter en promenad i parken kunde sträcka ut benen under kaféborden, känna doften av magnoliorna intill huset och lyssna till musiken från paviljongen på övre Tivoli.
Ack ja du gamle Halmstadbo. Den gången Norre Katts restaurang och Nyktran störtades omkull av grävskopan på 1960-talet, försvann en del av det gamla Halmstad, som aldrig återuppstår.
(Texten är en förkortad version av en artikel av Sven Aremar i Halmstad-Kors och tvärs i tid och rum.1991.)