En 8-årig pojke från Breared kommer för första gången från landet in till en stad – Halmstad. Allt är nytt och främmande för honom, men också spännande. Halmstad år 1888 gör ett outplånligt intryck hos den unge pojken. Så småningom skall pojken växa upp och bli känd i Sverige som politiker och författare – hans berättelse från resan till Halmstad ger oss en inblick i stadens liv, dess miljöer och kända personer.
Storgatan och Norre port. Från Christer Engstrands arkiv.
Detta skedde 1888. Jag var då åtta år. Mina föräldrar bodde i Breared på gården Matsgård, som min far ägde. Anledningen till min Halmstadsresa var, att jag skulle hälsa på min två år yngre bror Wilhelm, som fallit ner från en ”storsten” i en stengrop och slagit ett stort hål i pannan. Han kördes till läkare i Halmstad. Efter en vecka fick jag åka i min morfars droska med min mor in till stan för att hälsa på min bror. Min far var vid denna tid medarbetare i sin äldre halvbrors B. P. Johanssons manufakturaffär i hörnet av Storgatan och Brogatan. Halmstad hade väl vid denna tid c :a 9 á 10,000 invånare, kanske inte ens det. Det var en småstad med kullerstensgator och skvallerspeglar. Men för mig som aldrig sett större stad än Mahults marknad tedde sig redan östra infarten majestätisk.
Inre hamnen i Halmstad ca år 1900
Jag var, när droskan nådde Österbro, hamnen och Nissan, totalt överväldigad och alltjämt har jag i mitt undermedvetna en drömbild från denna färd över Halmstads stora bro. Så snart jag hör namnen Liverpool, Hamburg och New York ser jag alltid framför mig Halmstads hamn på 1880-talet. Så starkt intryck gjorde denna en småstads hamn på barnets fantasi. Och jag har sedan den dagen alltid i Halmstad sett skeppsstaden och hela mitt liv outsägligt förargat mig över att min barndoms stad vanskött sin sjöfart och låtit ej blott Göteborg utan även Hälsingborg ta loven av stadens skepp och båtar.
Österbro ca år 1900
När vi passerat Österbro höll droskan med de två gula hästarna på Brogatan vid kontorsingången till B. P. Johanssons handelshus. Min farbror var en välmående borgare med förnämlig gestalt och hållning. Han hade krusigt hår och yviga polisonger som tidens sed var. Min far kom ut och tog emot oss, min farbror ledsagade oss en trappa upp, där den stora våningen bredde ut sig i en lång rad av stora och små rum, tolv stycken. Så fina rum hade jag icke sett förr och jag frågade min mor: ”Bor kungen lika fint som farbror B. P.?”
Vi blev hjärtligt mottagna av faster Hedvig och kusinerna och av min bror, som sprang omkring med hela huvudet inlindat i vita bandager. Vi fick först två saker som jag aldrig sett förr: apelsiner och druvor. Sedan gick jag ned till far på kontoret, medan min mor gick ut för att handla. Min far sa: ”Kom med, så ska du få gotter!” Vi gick först ned till Eklund & C:os skeppshandel i hörnet av Brogatan och Hamngatan. Skeppshandlare Eklund var god vän till min far. När jag kom ner i skeppsbutiken och såg alla varorna och kände den besynnerliga lukten av kryddor, vin, tjära, sill och snus, kände jag mig nästan yr. Skeppshandlarn bjöd oss stiga in på kontoret, bjöd min far på portvin och mig på ett fat sydfrukter, nötter och karameller. Rädd att jag inte skulle rå med att äta allt och fruktande att behöva lämna något av läckerheterna kvar, smög jag fikon, dadlar, nötter och karameller ned i min enda ficka och när den var full stoppade jag ner en hel del i strumporna, medan jag åt som en varg.
– ”God aptit, pojken har”, sa Eklund, när vi gick.
– ”Bra att barn kan äta”, sa min far, ”då är dom friska
Handlanden Axel Edvard Pihl
– Nu ska vi gå och hälsa på farbror Pihl, sa min far, när vi åter stod på Brogatan. Vi svängde vid torget in på Storgatan åt vänster. Min far pekade på torget och sa: Stora torget. Det var fullt med vagnar, skjutsar, slaktarbodar på hjul, stånd, gummor med äggkorgar och gubbar med potatis. Mahultsmarknad, sa jag. Min far skrattade. Sen pekade han på kyrkan, som jag tyckte var stor men ful, emedan den inte var vit. Carlsson & Pihls stora handelshus i diversebranschen låg alldeles om hörnet. Just som vi skulle gå in i den fullproppade butiken kom en liten sirlig renrakad herre ut, hälsade artigt, tog mig i hand och klappade mig på huvudet. Det var grosshandlare Pihl, en inflytelserik man, rik men ”gemen och snäll”, vilket betydde en icke högfärdig, förmögen herre.
Vi fortsatte in i butiken, då en basröst ljöd som en domsbasun över allt bondfolket, som stimmade i affären. ”Se god dag, Otto! Stig in i templet!” Vi boxade oss in i ”förkontoret”. ”Det här är Pihla-Jönsson, ser du hur lik farbror är Mårten Luther”, sa min far presenterande Pihiens förste handelsresande. Det blev mer portvin och mer sydfrukter och nötter. Nu knöt jag ett snöre om kortbyxen för att få ett reservrum för de gotter som ej fick plats i magen.
När vi kom hem till farbror B. P. och faster Hedvig, skulle vi äta middag. När jag satte mig på stolen vid middagsbordet satt jag som på småstenar, ty byxorna var fulla av nötter, mandlar och sviskon i en behaglig blandning. Jag sökte peta nötterna år sidan, jag satt orolig och min faster sade till min mor: – ”Du får nog gå ut med Fredrik.”
Jag protesterade och satt med hjältemin på kullerstenarna. Jag minns ännu de underbara tunna biffar med lök min faster bjöd på till middagen. Doften sticker mig än i dag i näsan. Efter middagen reste min mor hem till landet och jag fick stanna kvar hos min bror och kusinerna. På kvällen var hela staden mörk med ett par fotogenlyktor på torget. Det var som en säck. Fönstren lyste högst sparsamt och det var svårt att hitta. Far tog mig och min bandageprydde bror i vardera handen och lotsade oss över det öde och mörka torget till Lindgrens konditori vid Stora torget i hörnet av Köpmans- och Brogatorna.
Köpmansgatan och S:t Nikolai kyrka ca år 1900
Min far var god vän i Lindgren-Perssons familj, vi blev mycket väl mottagna, fick två napoleonstårtor och en maräng vardera, choklad på mjölk och omklappades av tanter och kunder. Så småningom kom en hel del kunder, som alla bildade en stor familj. Herrarna drack punsch och damerna kaffe, det spelades kasino och priffe. Snart bröt vi dock upp och gick till farbrors, där vi låg alla tre i ett rum, som min far disponerade. Innan vi lade oss lekte vi med kusinerna en pantlek och fick smörgåsar med mjölk till kvällsmat.
Handlanden Gustav E Falck
Nästa dag steg vi upp kl. 7 och far sade: — Nu skall vi gå till Falckens, stans finaste affär. Falckens handelshus i manufaktur låg vid Storgatan ett stycke upp. Det var nästan med vördnad vi trädde in hos Falckens, där min far köpte en schal till mor. Sedan visade han oss Norre Port, som vi fann mycket besynnerlig. När vi gick tillbaka och kom till A. W. Angels järnhandelsaffär sade han: ”Här bor en av stans kungar.”
Storgatan i Halmstad ca år 1900
Vi gick därefter Storgatan ner och jag tyckte att den aldrig tog slut. Jag tänkte, att Halmstad säkert var större än både Stockholm och Köpenhamn, som jag hört rykten om skulle vara stora, liksom Jönköping, Värnamo och Göteborg. Men en en så lång gata som Storgatan i Halmstad hade de nog inte. Jag frågade min far, om de hade det. Jo, ett par av dem, sa han.
Halmstads slott ca år 1900
När vi kom ner till slottet, sa min far att här bodde landshövdingen.
– ”Vad heter han?” sa jag.
– ”Nordenfalk, och hans fru heter Piper.”
Det tyckte jag var ett lustigt namn, så jag frågade min far, om det var ett tattarnamn.
– ”Nej, hon är grevinna.”
Just då red ett herrskap ut ur slottsporten.
– ”Där har du dem!” sa far. Jag såg på det ståtliga paret och tänkte på den enda landshövding jag läst om, nämligen den över Judéen.
Plötsligen sa min far och pekade på några stenbumlar som stodo ut ur slottsväggen:
– ”Dom kallas för Kunglig Befallningshavandes utslag.”
Sedan gick vi ner till skeppen vid Dragvägen. Det var en fröjd att se alla dessa segelfartyg. Min far sa att de var från nästan alla världens länder. Detta intryck blev beståndande. På eftermiddagen kom Petter med morfars droska och hämtade mig och min bror, som nu fick resa hem med oss. Ända tills vi såg Snöstorps kyrka, kände jag i näsan lukten av den stora, sköna och rika staden Halmstad. Men hemma efter två timmars färd tyckte jag att väl hade jag sett mäkta underliga och fast otroliga ting i staden, men gården på landet var dock bäst. Jag hade med mig presenter från alla butiker vi besökt, och det blev ett stort kalas: det märkligaste av allt var de äpplen, som kallades apelsiner. Drängen Petter sa, att för att få såna äpplen att växa behövs så fet dynga, att inte ens prostens dass var fett nog.
Fredrik Ström
Artikeln finns med i Gamla Halmstads årsbok 1945. Författaren, Fredrik Ström, kräver en närmare presentation:
Otto Fredrik Ström, född 10 juli 1880 i Breareds församling, död 23 november 1948, var en svensk vänsterpolitiker, författare och chefredaktör. Han var riksdagsledamot i första kammaren 1916-1919 för Stockholms stads valkrets, 1919 och 1921 för Norrbottens läns valkrets samt 1930-1948 för Stockholms stads valkrets.
Byst av Fredrik Ström, skapad 1980, och placerad vid Brearedsskolan i Simlångsdalen
Uppväxt och studier
Fredrik Ström föddes i Breared (nuvarande Simlångsdalen) i Hallands län. Omkring 1890 flyttade familjen till Halmstad där fadern öppnade manufakturaffär. I Halmstad genomgick Fredrik Ström läroverket och tog studentexamen 1902. Redan under skoltiden drogs han till oppositionella företrädare för politik och tidningsskriveri och han började också tidigt utveckla sitt författarskap. En sommar deltog han som medarbetare vid den radikala Hallandsposten.
Efter studentexamen flyttade han till Göteborg för att vid högskolan utbilda sig till lärare. Han började studera historia, statskunskap, litteraturhistoria och nordiska språk, men avslutade aldrig dessa studier då de litterära och politiska intressena tog överhanden. Under tiden i Göteborg lärde han känna Zäta Höglund och de båda utvecklade en livslång vänskap och ett nära politiskt samarbete. Också Ellen Key kom att bli en viktig kontakt för honom under Göteborgstiden.
I början av 1904 lämnade Fredrik Ström Göteborg och flyttade till Stockholm, där han snabbt kom i kontakt med många ledande socialdemokrater allt ifrån Hjalmar Branting till Kata Dahlström.
Politisk verksamhet
Genom hans skicklighet som skribent och författare erbjöds han snart anställning i tidningsvärlden och tillträdde som redaktör i Eskilstuna först förSörmlandsposten och sedan för Folket. Redan 1906 flyttade han dock till Gävle för att under ett par år vara redaktör för Arbetarbladet. 1910 återkom han till Stockholm som förlagschef och redaktör för Fram – förlag (och tidskrift med samma namn) för den 1903 grundade socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Därefter följde många olika organisatoriska och politiska förtroendeuppdrag. Han blev också sekreterare för det socialdemokratiska arbetarpartiet 1911 och stod kvar i den rollen till 1916.
Fredrik Ström tillhörde, liksom hans vänner Zäta Höglund och Carl Lindhagen, vänsteroppositionen inom Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och uteslöts ur partiet vid splittringen 1917 då Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV) bildades. Ström blev då det nya partiets partisekreterare. Därefter blev Ström, tillsammans med Zäta Höglund, en av grundarna då SSV år 1921 ombildades till Sveriges Kommunistiska Parti. Även för detta parti blev Ström partisekreterare. Ström lärde känna Lenin och han blev även aktiv i Kommunistiska Internationalen. Han blev dock mycket kritisk till den stalinistiska utvecklingen i Sovjetunionen och 1924 valde han att bryta med kommunismen.
Fredrik Ström återinträdde i det socialdemokratiska partiet 1926. Han blev andre redaktör för Socialdemokraten och kvarstod i denna roll till 1939. Under perioden 1932-1936 var han också huvudredaktör för tidningen. Han blev medlem av riksdagen 1916 där han under perioderna 1916-1921 och 1930-1948 tillhörde den första kammaren.
Författarskap
Fredrik Ströms litterära produktion omfattar såväl skönlitterära som politiska och i viss mån vetenskapliga verk, de senare ofta skrivna i populariserande form. I sin första roman Folket i Simlångsdalen, skriven redan vid 22 års ålder, var han i viss mån påverkad av Selma Lagerlöf. Denna roman blev mer allmänt bekant sedan den också framförts som film först år 1924 och senare i ny version 1947. Redan under hans studietid i Göteborg blev Ellen Key god vän till honom med betydelse för hans författarskap. Han kom också i kontakt med och blev vän med August Strindberg. År 1907 gav han ut diktboken Mosaik.
Familj
Fredrik Ströms far var Otto Andersson (1856-1939), som först var handelsman i Breared, senare köpman i Halmstad. Fredrik Ströms moder Maria (1854-1910) var dotter till prosten Johan Fredrik Ström (1812-1889) i Breared och Anna Laurentia Mjöberg (1818-1886). Efter sin moder tog han och hans övriga syskon efternamnet Ström. Fredrik Ström hade två yngre bröder och en yngre syster, som uppnådde vuxen ålder.
Fredrik Ström gifte sig 1905 med författarinnan Tua Erikson (1885-1953), som under signaturen Tage Stam publicerade några skådespel. Med henne fick han barnen Maja (1905-1981) och Folke (1907-1996).
Fredrik Ström är begravd vid Breareds kyrka i Simlångsdalen.
I Halmstad har en gata uppkallats efter Fredrik Ström.
Artikel och biografi redigerade av Christer Engstrand. Foto hämtade från Christer Engstrands arkiv.