Dansbanan på Laxön strax efter sekelskiftet.
I 1890-talets Halmstad roade sig borgerskapet med sällskapsspektakel och baler samt konserter och skådespel i Hotell Mårtenssons teatersalong. Småfolket förnöjde sig med dans och muntration i Furet och på Laxön.
Mången ung kvinna och man sökte sig också till sällskapslivet i nykterhetsrörelsen.
I logelokalen varvades nykterhetsföredraget med deklamation, historieberättande på bygdemål, sång, musik samt dans, och på basarer och fester för medlemmar och allmänhet var det liknande verksamhet. En vanlig aktivitet vid sammankomsterna var tablåer och mindre skådespel, uppförda av logens medlemmar.
En av nykterhetsrörelsens förkämpar var faktorn vid Hallandsposten, J W Lindholm, som 1889 bildade logen Stockenbergs Minne. Några år senare
organiserade han en teatergrupp, som övade och spelade pjäser i logelokalen och som skulle få namnet Halmstads Amatörsällskap.
I slutet av 1800-talet kom arbetarrörelsen till Halmstad, och 1895 bildades Halmstads Samverkande Fackföreningar, som sedermera skulle bli Halmstads Arbetarekommun. För sammankomsterna hyrdes andra våningen i en magasinsbyggnad inne på gården i Barnhemsgatan 4, tillhörig kommissionären G Andrén och därav kallad Andréngården.
Halmstads Amatörsällskap 1904
Möteslokalen fick många hyresgäster såsom fackföreningar, Verdandilogen Karl Ifvarsson och andra sällskap. Redan 1896 och först på plats var Halmstads Amatörsällskap, som framför alla andra gavs företräde till lokalen lördags- och söndagsaftnar. Hyran sattes till 5 kr per föreställning samt 1 kr och 50 öre för möten och repetitioner. På egen bekostnad och med gemensamma krafter byggde amatörerna en scen i lokalens ena ända.
Lördagen den 20 januari 1896 kl 7.30 på kvällen begick amatörsällskapet premiären. Inte mindre än två pjäser stod på programmet, ”Husvill för sista gången” och ”En farlig kommission”. Därtill aviserades musik av Godtemplarordens musikkår, som jämte Gjuterimusikkåren var livligt anlitad i allt från föreningsmöten till danser och 1 maj-demonstrationer. För att närvara vid det digra programmet betalade publiken 50 öre för sittplats och 35 öre för att stå; det sistnämnda torde varit ganska ansträngande med tanke på föreställningens längd, de osande fotogenlamporna och den tunga atmosfären.
Teaterevenemanget var bekantgjort genom annons i Hallandsposten och med affischer ute i staden. När spelet skulle börja, hade en stor skara kommit upp för den branta trätrappan, och många fick vända åter hem utan att ha kommit in i den till trängsel fyllda lokalen.
Recensionerna av föreställningen var nådiga. Fackföreningarnas lokal hade gjorts i ordning till ett Thalias tempel – hette det i Hallandsposten – teaterdirektören fick sätta lapp på luckan, och vad det gällde spelet hade amatörerna skött sig bra – ” i synnerhet en av dem gjorde sig förtjänt av fullt erkännande för sitt spel”.
Möteslokalen i Andréngården hade sina brister, fackföreningarna diskuterade att skaffa ett eget Folkets Hus, och en förening härför bildades. År 1884 hade IOGT för sin verksamhet låtit bygga det s k Godtemplarehuset i hörnet av Ridhusgatan och Vattugatan, men 1899 flyttade man in i det intilliggande Ridhuset. Som en tillfällig lösning hyrde nu Folkets Husföreningen lokalerna i Godtemplarehusets övervåning.
Den nya lokalen på norr blev ett framsteg för Halmstads Amatörsällskap, som nu antog tillnamnet Arbetarnas Amatör-Sällskap. Den f d Godtemplaresalen gjorde ett synnerligen prydligt intryck med scen, ramp och ridå samt välgjorda dekorationer. Den 3 mars 1901 inledde sällskapet med det tidigare spelade och väl inövade stycket ”Husvill för sista gången”, ett lustspel med sång i 3 akter. Nyheten för dagen var att man låtit trycka program, som såldes för 5 öre, samt engagerat stadsmusikkåren. Denna leddes av f d musikfanjunkaren Johan Linderholm som själv spelade bastuba, samt bestod i övrigt av hattmakaren John Ekström, Fredrik Andersson, son till spelmannen Blinde Johan, och skomakaren Jernberg.
Anette Lindgren
Viktor Larsson
Hallandspostens legendariske chefredaktör Viktor Larsson hade en ofta återkommande betraktelse, kallad ”Stänk och flikar”. Om arbetarna och konsten skrev han före premiären, att ”det fanns en tid, då den svenska arbetarrörelsen stod främmande för kulturens finaste essenser. Detta är nu övervunnet, och idag skulle den verkliga konsten inte ha tacksammare publik än den organiserade arbetaren, om inte penningfrågan lade hinder i vägen.
Tillsvidare är arbetarna hänvisade till sina egna konstresurser. Halmstads arbetare har inte velat vara sämre utan på sista tiden visat scenisk konst. Ett amatörsällskap har bildats, och detta kommer att på söndag visa vad det duger till. Vi hoppas att debuten skall bli lyckad, synnerligen som ändamålet med föreställningen är det bästa möjliga, nämligen förstärkande av Folkets Husföreningens kassa”.
Viktor Larssons förhoppning blev verklighet. Det blev fullsatt salong och ovationer från publiken. Kritikerna gav beröm för säkert spel och menade, att de uppträdande skötte sig lika bra som på vilket finare ”societetsspektakel” som helst. Stimulerade av detta gjorde amatörerna en rad nya framträdanden. Man tog upp bl a författaren Frans Hedbergs komedi ”Majorens döttrar” och hans lustspel ”Det skadar inte” samt avslutade året med ”Närkingarna”, bilder ur folklivet i 3 akter av Axel Anrep.
Musikkapellet Viola
För teaterföreställningarna engagerades det populära musikkapellet Viola, som lång tid skulle samarbeta med amatörerna. Kapellet Viola hade bildats inom NTO-logerna Thorgny och Framåt och bestod tidvis av bl a Fredrik Andersson, bas, snickaremästare Th Thorén, cello, brevbärare Carl Hembring, flöjt, Mauritz Persson, violin, och målaremästare Gustav N Åhlund.
Folkets Hus, av Gösta Högardh.
För Halmstads arbetarorganisationer var ett riktigt Folkets Hus målet. Hårt slit med insamlingar, basarer, fester i Strandstuale och andelsteckning gav pengar. Även amatörerna bidrog med sitt överskott från föreställningarna.
År 1901 köpte föreningen Öster 33, som låg vid Kungsgatan med framsidan mot den lilla parken vid Viktoriagatan. Efter ombyggnad invigdes Folkets Hus den 21 december 1902.
Den stora salen var utrustad med alla attiraljer för teaterspel. Lokalen hade 350 numrerade sittplatser men rymde ännu fler, eftersom publiken också kunde stå längs väggarna. Över alltsammans strålade det elektriska ljuset, en nymodighet, som tillkommit vid ombyggnaden.
Den 26 december 1902, annandag jul, var det stor premiär på teatern av amatörsällskapet med det gamla folklustspelet Värmlänningarna av F A Dahlgren, ett uppförande som skulle återkomma många år på teatern denna dag. Salongen var överfull, och publiken togs med storm. Det blev skratt och applåder, och vid ridåfallet hyllades både skådespelare och musikkapellet Viola.
Efter succén blev det ytterligare fyra söndagar med Värmlänningarna. Publiken strömmade till, biljettförsäljningen fick börja vid middagstid, och dagen före föreställningen såldes biljetter i förköp i Folkets Hus kafé mot en extra avgift av 10 öre.
Också Hallandspostens teaterkritiker var tillfreds och fann ett stort nöje att ge det bästa möjliga vitsord för detta amatörspel. Vissa roller sköttes så att man knappast kunde skönja dilettanten bakom masken. Under hand hade medlemmarna spelat upp sig till en grad, som inte kunde skådas motstycke till på en sällskapsteater.
Teatersällskapet 1872
Den överfyllda lokalen och eldfaran vid teaterföreställningarna gjorde att brandförsäkringen fick höjas för huset, en extra pålaga för den ansträngda ekonomin. Ett annat resultat av amatörernas framgång blev önskemål om ett piano, som också efter en tid inköptes under medverkan av musikdirektören Felix Körling. Amatörsällskapet och Folkets Hus knöts närmare varandra genom avtal och en särskild teaterkommitté, som svarade för rekvisita, kostymer och andra praktiska frågor.
De skådespelande amatörerna utgjorde ett 20-tal och kom i regel från nykterhetsloger som Fasta Förbundet, Halmstads Vapen, Thorgny och Framåt och Kvinnologen Exelsior. Bland damerna var Anette Lindgren den mest framträdande. Hon var född 1872 och spelade 1892 i Lindholms sällskap. Hennes teatertalang var stor, och hon gjorde många roller, särskilt hade hon stor framgång som nämndemansmora i Värmlänningarna med över 50 framträdanden, sista gången 1931.
Andra unga skådespelerskor var Anna Jäderén och Gerda Gullberg, vars äkta män hade anställning vid Hallandsposten som typograf resp redaktionssekreterare, Natalia Bengtsson, gift med korgmakaren Birger Bengtsson, och Fanny Jönsson.
Av de manliga rollinnehavarna prisades ofta skomakaremästare C G Carlén av kritiken, särskilt betecknades han som en ypperlig nämndeman i folklustspelet.
Laxön
En annan stor humorist var masthuggspojken Erik Hagberg, kopparslagare hos Mellgrens och gift med den för halmstadborna välkända Klara Hagberg, som tillagade och sålde stadens finaste karameller. Erik Hagberg roade många vid fester och sammankomster, och på teatern var hans paradroll Löpar-Nisse i Värmlänningarna.
Stamtruppen bestod i övrigt av snickaremästaren Theodor Thorén, fader till konstnären Esaias Thorén, Axel Kjerrgren, senare handlare på Norra Vägen 11, muraren Reinhold Wallgren, blivande syssloman i fattigvårdsstyrelsen, Nils Lindgren, gift med Anette Lindgren, och Albin Bernström, guldsmed hos M B Stehn. De båda sistnämnda ingick också i teaterkommittén.
Succén med Värmlänningarna gjorde teatersällskapet efterfrågat. Det blev framträdande i Falkenberg, och i Oskarström uppträdde man i Tivolipaviljongen. Vid flera tillfällen hade det anförts, att tiden var mogen för societeten att komma till Folkets Husteatern. I stället blev det amatörerna som gästspelade på stora teatern i Hotell Mårtenson med den danske författaren Th Overskous pjäs ”Den ondes besegrare”, en folkkomedi med körer och solosång i 5 akter.
Omdömet efteråt blev att vissa skötte sig bra, men sångkrafterna räckte inte till för de krävande rollerna, vilket i viss mån berodde på den stora scenen. Amatörerna gjorde ju inte heller anspråk på att vara sceniska förmågor – hette det – utan såg som sin uppgift att sprida kärlek till sceniska alster bland de bredare lagren.
Reklam för nyårsrevyn 1982-83.
Teatersällskapet återgick till den mera kända miljön i Folkets Hus, där åhörarna kanske var mera förstående. Repertoaren var också publikdragande i sin lättsamma underhållningskaraktär. Mest var det folklustspel av August Blanche, Frans Hedberg, Gustaf af Geijerstam, Frans Hodell, Sigurd Wallén, etc. Undantagsvis blev det pjäser av socialt innehåll såsom Karl Westermarks enaktare ”Rättvisa”.
I mitten av 1910-talet kom nyårsrevyerna som ett komplement till de vanliga teaterstyckena och möttes av fulla hus och stort jubel i sitt häcklande av de styrande. Folkets Hus teater började kallas Folkteatern eller ”Folkan”. Så småningom försvann pionjärerna från 1890-talet och ersattes av nya amatörer, som också stundom blandades med yrkeskunniga skådespelare.
Sven Aremar, Kors och tvärs i tid och rum.1991. s. 133-138