1959-1982 bedrev det Bonnierägda rederiet Lion Ferry en omfattande färjetrafik både i Sverige och ute i världen. Huvudkontoret var placerat i Halmstad. Rederiets historia finns publicerad i olika kapitel i Klas Brogrens och Anders Bergeneks bok ”Passagerare till sjöss – Den svenska färjesjöfartens historia”. Boken gavs ut av Halmstadföretaget Shippax 2006.
Färjan Prins Bertil i hemmahamnen Halmstad. Foto: Christer Engstrand 1960
Vid slutet av 1950-talet bedömde många tiden som mogen för att starta modern färjetrafik till Danmark. Det fanns en lång tradition av utbyte av turister mellan länderna. Danmark hade återhämtat sig efter andra världskriget. Nordiska Rådet, som bildats på 1950-talet hade tagit viktiga initiativ för att underlätta handel och turism mellan länderna, bland annat beslut om passfrihet. Sverige och Danmark var båda med i frihandelsorganisationen EFTA som bildades 1960 och förväntades underlätta handeln. Det fanns således förutsättningar för alla färjetrafikens tre ben – lastbilstransporter, turism och skattefri försäljning.
Västtyskland saknade vid mitten av 60-talet en passagerarfärjelinje till England. En av anledningarna var de stora svårigheterna inte minst för tyska rederier att få terminalplats i engelska hamnar. Svenska Walleniusrederierna var pionjärer i moderniseringen av lasttransporterna på Nordsjön och hade tillgång till roro-terminaler i flera hamnar. Lion Ferry med intresse att öppna en färjelinje mellan Tyskland och England etablerade kontakt med Walleniusrederierna. Företagen kom överens om att inleda ett samarbete kring en ny färjelinje mellan Bremerhaven och Harwich – en sträcka på 303 sjömil. För ändamålet bildades ett gemensamt bolag med namnet Wallbon Ship AB. Den nya linjen kom emellertid att marknadsföras under namnet Prins Ferries.
Den här historien börjar med luktproblem ombord på PRINS BERTIL mellan Århus och Halmstad. Det berodde på att svenska minkuppfödare köpte fiskavfall, som föda för djuren. Det transporterades med färja till Halmstad med följd att det luktade på bildäcket ungefär som var och en kan föreställa sig. Lion Ferry sökte därför hitta andra lösningar för att tillgodose minkfarmarnas behov. Rederiet hade fått uppgifter om att fruset avfall kunde importeras från kanadensiska Newfoundland och Nova Scotia. Vice vd:n Stig Leuhusen skickades att undersöka dessa möjligheter. Resultatet blev en svensk direktimport av 25-30 000 ton fruset, kanadensiskt fiskavfall under ett drygt års tid. Samtidigt knöts viktiga kontakter med kanadensiska myndighetspersoner. En annan effekt blev att den blott drygt ett år gamla PRINS BERTIL såldes till Canadian National Marine med en betydande vinst för rederiet.
EUROPAFÄRJAN III var, när den levererades 1974, ett efterlängtat fartyg. Den gamla EUROPAFERGEN på linjen Varberg-Grenå var en bra bit över tio år gammal och den lite nyare EUROPAFÄRJAN II närmade sig tioårsstrecket. De gamla färjornas svagheter var uppenbara. Långtradartrafikens snabba utveckling hade gjort att bildäcken var både för små och svåra att lasta. När lastbilar och personbilar blandades på samma däck blev lastproceduren invecklad. Lastbilstrafiken tenderade också att helt fylla bildäcken under en allt större del av årets dagar. Utan personbilar ombord så blev det även färre passagerare.