Anette Lindgren (1872-1962) var en av pionjärerna inom arbetarrörelsen i Halmstad.
I Gamla Halmstads årsbok 1980 återges en del av hennes minnesbilder från uppväxten på 1870- och 80-talen under rubriken ”Minnesbilder från Halmstad för 100 år sedan”. Här följer ett avsnitt:
”Stadens gator var belagda med kullersten men mitt i gatan fanns en rad större stenar, den s k Borgmästarepromenaden, till vilken fotgängare fick söka sin tillflykt vid slaskigt väder. Trottoarer förekom nämligen ej och omöjliggjordes för övrigt genom att yttertrapporna till de flesta fastigheterna sköt långt ut på gatan. Fastighetsägarna var skyldiga att svara för renhållningen framför sina fastigheter, men myndigheterna såg på den tiden ofta genom fingrarna härmed.
Snö kördes aldrig bort utan fick ligga kvar i köld och tö, bildande veritabla isgator eller en nästan oframkomlig snösörja. Regn och avloppsvatten fick bana sig väg genom de djupa rännstenarna ner till ån eller bäcken vid Västerbro.
Anette Lindgren tar första spadtaget till Halmstads teater 1953.
När garverierna tömde sina barkkar i rännstenarna, utbredde sig en olidlig stank i angränsande område. För övrigt var det ej alltid välluktande föremål, som passerade genom de små kanalerna. Några kloaker i egentlig mening fanns ej. I de större gatorna var dock nerlagda avloppstrummor, byggda av stora flata stenar. De var självfallet ej täta och därför i hygieniskt avseende allt annat än tillfredsställande. Värst var dock, att de utgjorde ett utmärkt tillhåll för stora vattenråttor, som grävde breda tunnlar i angränsande mark och orsakade ras. Dessa råttor infekterade hela samhället men i synnerhet fastigheterna i åns närhet. Man lade ut gift åt dem med den obehagliga påföljd att kadavren förpestade husen. Allmänt ansåg man, att grisarnas trivsel förknippades med närvaron av råttor. Svinmat i öppna kärl och primitiva avträden förbättrade ingalunda situationen.
Storgatan
När svinhållningen förbjöds i stan, inrättades ´kolonier´ för nassarna på Slottsjorden men blev av kort varighet. Gatubelysningen var det föga bevänt med. På Storgatan fanns tre fotogenlyktor. I stormigt väder blåste de ofta ut, ibland skruvade de upp sig, fyllande hela lyktan med sot. Månljusa kvällar inställdes all belysning. Burgnare borgare höll sig med egna lyktor men de tändes blott vid högtidliga tillfällen. Vid kalas hämtades herrskapen av sina pigor, utrustade med lyktor. I kalasgårdens kök satt pigorna i långa rader bakom sina lyktor, pyntade med vackert brokigt papper, klippt i allehanda fasoner. Tjänsteandarna tävlade om att uppvisa den vackrast utstyrda ljusbringaren. Riktig förnäma familjer hade lyktor med två ljus. Deras pigor ansåg sig därmed för mer än övriga och satte upp näsan extra högt i vädret.
Ordningsmakten utgjordes av tre, möjligen fyra poliskonstaplar, som på 1870-talet fick utbyta sin civila dräkt mot uniform, vilket väckte viss sensation bland allmänheten, som förklarade, att ”nu skall poliserna ut och exercera beväring”. Konstaplarna tjänstgjorde endast på dagarna – nattetid svarade nattväktarna för uppsikten över staden. I gathörnen utropade de tidens flykt, medan tornväktaren uppe i kyrktornet varje kvart tutade i hornet.
Kerstin Wedin