av Gunvor Landen
Halmstad, du stad som mig födde,
vad minns jag av det som var?
Du ligger vid Nissans utflöde
i Kattegatt, Hallands hav.
Från Galgberget ser jag ut över staden
med kyrka i mitten, rådhus och torg,
med rester av vallen, som omgärdat raden
av gator och hus, och med Norre Port.
Här minner mig ännu om bastionen
den park som fått namnet Norre Katt,
där restaurangen, musikpaviljongen
och Tivolis nöjen många har glatt.
Och följer jag Nissan norrut längs kajen
jag når bortom järnvägsbrons fundament
museet, min skola och idrottsvallen,
ja, alla de platser som ung jag känt.
Men följer jag Nissan åt söder längs kajen
jag kommer till hamnen bortom Österbro,
dit skutorna kom med sin last för att stanna,
tills främmande hav de åter befor.
Men inkomst behövdes att putsa fasaden,
så tullhus blev byggt intill hamnen och slott
att öka prestigen och skänka åt staden
den kungliga glans som den länge åtrått.
Med seklernas gång förändrades planen.
Det revs och gavs plats åt det nya på scen.
Vid torget nytt rådhus omsider anlades
och restes som minne en Kungasten.
Vad vore ett torg som ej hade statyer!
Europa och tjuren en lösning fick bli.
Med springbrunn blev torghandeln rentav förnyad.
Tre hjärtan blev namn på ett konditori.
Men går jag från slottet ett stycke mot väster,
jag når till den park där som barn jag lekt,
där bäcken sig slingrade fram genom gräset
med stenar att gå på som solen stekt.
Och följer jag vägen som lades längs vallen
jag minns bortom Radioplan Norra station,
där järnvägen gick som delade staden
och ledde till öster längs järnvägsbron.
Jag vänder mot norr och går uppför liden
som för mig till Galgberget västerifrån.
Där uppe jag ser ifrån utsiktsstigen
det sjukhus där själv jag låg inlagd en gång.
Och längre åt norr regementets kaserner
jag ser skymta fram bortom Landalasjön,
där svanarna guppar bland nyfikna änder
och påfågelshannen helt lugnt pickar frön.
Från gläntornas stig når jag Hallandsgården
med ryggåsstugor och väderkvarn.
Dit gick vi i ottan att sjunga in våren
tillsammans med andra på första maj.
Går trapporna upp och ser då stigen
där skidor jag ofta åkte som barn,
går uppåt allt högre och kommer omsider
till tornet med utsikt långt bortom stan.
Högst uppe i tornet jag skådar vida
från Laxvik i söder till Tylösand,
där havet med havsströmmar strida
alltjämt driver vågorna in emot land.
Halmstad, du stad som mig födde,
blott minnena har jag nu kvar.
Men evigt vid Nissans utflöde
du ligger vid samma hav.
Gunvor Landen i Lund växte upp i Halmstad. I tanken går hon här runt i stan som den var på hennes tid och minns det förflutna. Gunvor har medverkat i årsboken 2018, 2019 och 2020 med spridda minnen från barn- och ungdomsåren.
