Halmstad präglades i gamla tider i mycket högre grad än nu av sjöfarten. Det var de många segelfartygen som dominerade hamnbilden. Halmstad hade en egen segelflotta som inte var så liten. Hamnen trafikerades dessutom av utländska fartyg, företrädesvis tyska, holländska, danska och norska.
Ibland kunde man se hamnen ligga full av segelfartyg som torkade seglen. Bilden var väl inte så vanlig, men den förekom. Hänförda poeter talar ibland om vårens dofter. I Halmstad mötte man på den tiden en alldeles speciell vårdoft. Den inträffade inte när häggen eller syrenen gick i blom, nej avsevärt tidigare. Den bröt ut med full styrka när Dragvägens alla vinterliggare började rusta sig för sommarens seglationer. Det doftade av trätjära, koltjära, linoja, smältbeck och tjärdrev. Alla möjliga sjöfartens kryddor stack angenämt i näsan på sjöromantiska ynglingar.
Utmed Dragvägen traskade vi fattiga barfotalassar mången underbar sommardag på väg till badet. På den tiden badade man allmänt på strandområdet mellan den västra hamnarmen och Tillmans brygga. Vattnet var friskt och klart. När man gick i det varma vattnet utmed den långgrunda stranden kände man ofta kittlingar under hålfoten. Det var yngel av flundror eller rödspättor som spratt till när man råkade sätta foten över dem där de låg på sandbotten.
Innan vi nådde fram till stranden brukade vi göra ett besök vid Sista Styvern. Där fanns en snäll gumma som drev handelsbod i det mindre formatet, en butik som inte hör hemma i vår nutida värld. Där kunde vi köpa svagdricka för en tvåöring, om vi hade någon. Där köpte vi också, när kassan tillät det, s k studenter, ett mastigt men gott bakverk som framställdes av gamla kak- och brödrester.
Det fanns många trivsamma små gummor som drev handelsrörelser i det mindre formatet på den tiden. I en liten torgvagn på Stora Torg stod en gumma och sålde kakor. Hennes studenter var särskilt läckra. En annan gumma satt längre fram i tiden och sålde karameller från en liten bod vi Norre Ports norra mynning. Väl ihågkommen av alla gamla Halmstadsbor är gumman Neta, som satt i sitt hål lite längre norrut mitt emot Tivoliparken och sålde godsaker av skilda slag. Invirad i flera lager ylleschalar trotsade hon den bistraste vinterköld och de häftigaste stormar. Hon var mera argsint än trivsam. Hennes kundkrets bestod mest av beväringar från landet samt andra utsocknes människor. Varken gumman eller varulagret verkade särskilt propra.
Nu halkade jag in på ett sidospår: åter till ämnet.
Jag vill tala lite om forna tiders badliv vid stranden på Söder. Kalla vintrar och varma somrar kännetecknade som bekant allas vår barndom.
När en tillräckligt het värmebölja grasserat tillräckligt länge kunde man se badsällskap från jordbruksbygden komma farande i höga s k fjädervagnar, män, kvinnor och barn. Det var ett skådespel som bi brunbrända stadspojkar hade ogement roligt åt. Vita i skinnet som nytvättade lik klev bondgubbarna eftertänksamt i vattnet, sedesamt skylande sin manbarhet med breda solbrända arbetshänder. (Vi tyckte det var gubbar, men i själva verket var det män i sina bästa år). Sedan männen gjort denna förberedande djärva framstöt mot det våta elementet ville kvinnorna ha upplysning om vattentemperaturen, innan de vågade kasta sig ut i böljorna. Jag råkade en gång höra hur en bondhustru frågade en nybadad och något huttrande lantman om vattnet var varmt. Han svarade: Bidavis var det så kallt så det rektit kvalde mej, men bidavis var det rektit varmt.
Som alla vet är vattnet kallare på de djupare ställena, varmare på de grundare. Nå, kvinnornas betänkligheter vek. De knäppte långsamt av sej kjortlar och byxor i skydd av fjädervagnen – om de nu bar byxor, vilket inte alltid var fallet. Klädda i sona vita särkar klev de försiktigt ut i grundvattnet. När vattnet nått ungefär knähöjd utförde de under synbara rysningar en djärv nigsittning. Så sittande på huk utförde de med välbehag sommarens kallbad. Vi stadspojkar var ju som fiskar i vattnet. Jag vet inte när man lärde sej simma, kanske var det medfött? Att simma över Nissan fram och tillbaka vid den s k kapproddarbryggan var ett manbarhetsprov som utfördes av små pojkar i förskoleåldern, tror jag.
Ibland badade de lantliga badsällskapen också sina hästar. Det fanns då – och finns kanske ännu? – ett par fördjupningar i sjöbotten som kallades Hästhålorna.
En vida beryktad person var under denna tid brottaren Isak Johansson, känd i amerikanska brottningskretsar under namnet The Terrible Swed. Denne urstarke man – en jämlika till Starke Arvid eller Siljansnäs – Anders – gjorde stor lycka som fribrottare over there. Han gjorde då och då uppmärksammade besök i sin hemstad.
Under ett av dessa besök gjorde han badstranden på Söder den äran. Han ombads då att visa prov på sina krafter. Isak var inte sen att efterkomma uppmaningen. Han tog fram en grov rem av läder, buntade ihop fem pojkar – jag var en av dem – och lyfte hela pojkbunten på rak arm. En amatörfotograf med en fyrkantig lådkamera var vips framme och förevigade styrkedemonstrationen. Jag skulle vilja ge bra mycket för den bilden nu.
Isak Johansson var en robust gestalt. Jag såg honom en gång möta en motståndare i Sommarlust, numera Folkparken. Han pustade, snöt sej i näven och tog alla möjliga tjuvgrepp, nogsamt inlärda på de hårda tävlingsarenorna i Staterna. Naturligtvis vann han.
Isak omskolade sej sedermera till chiropraktor. Om jag inte minns fel omkom han vid en hotellbrand i Amerika. Det var alltid intervjuartiklar i lokalpressen, när han besökte hemlandet.
Badstränderna hade alls inte samma ställning i halmstadbornas fritidsliv förr som nu. Galgberget var den populära utflyktsplatsen. Dit drog familjerna med sina kaffekorgar på söndagarna. Ungefär där Hallandsgården nu ligger fanns en kaffestuga, kallad Gillestugan; jag tror att den drevs av den färgrike källarmästaren Georg Baertling.
En annan omtyckt utflyktsplats var Alfreds Källa vid Nissan ovanför Slottsmöllan. Där lekte ungdomarna ringlekar, ett folknöje som nu dött ut i sin folkliga och spontana form. Förr såg och hörde man ofta barnen sjunga och dansa ringlekar; det gör de inte nu.
Många halmstadbor i den gamla tiden var båtägare. Roddbåtar och ekor spelade en roll i folkets fritidsliv. Ibland ordnade man roddregattor på Nissan. Ljumma sensommarkvällar rodde man stillsamt i ett slags konvoj med kulörta lyktor tända i båtarna. Det var stämningsfullt.
Folk som hade tillräckligt benkraft för att gå längre promenader – eller som hade en cykel – sökte sej gärna till Karlstorp – den gamla ryggåsstugan – och dess omgivningar. Där lekte man ”Sista paret ut” eller ”Gömma ringen” eller något annat skojigt.
Man hade i allmänhet inte roligare än man gjorde sej själv, men jag tror likväl att man hade roligare än man har i vår tid av passivt anammande.
I Halmstad fanns i den gamla tiden flera s k original, inte bara Tedde, Vit-Johannes, August Måne och Johan Jude. Där fanns också Rädis-Gubben, han som brukade rekommendera sin vara mej orden:
Daj ä goa, daj ä bättre än ost.
Ett original, eller kanske rättare en originell människa, som pojkarna på den tiden betraktade med en viss skräckblandad vördnad var Badhus-Johan. Om honom visste man berätta att han med kallblodig oberördhet brukade assistera vid obduktioner av lik. Trots den respekt detta injagade hos pojkarna var de inte mer vördnadsfulla än att de diktat en nidvisa om Badhus-Johan som de ibland sjöng för full hals. Den gick på samma melodi som skolsången ”Kom min lilla nu vi vilja raskt till skolan gå”:
Badhus-Johans näsa,
Badhus-Johans näsa
står alltjämt i blom.
Sommar, vår och vinter
växer där korinter.
Badhus-Johans näsa,
Badhus-Johans näsa
står alltjämt i blom.
Badhus-Johan hade faktiskt en ganska hög ansiktsfärg och mitt i ansiktet blommade en näsa av påfallande stark kulör.
Artikeln är från Gamla Halmstads årsbok 1976.
Av Gösta Johansson
