Viktoriagatan
Bilden visar Viktoriagatan med kyrkan i bakgrunden en sommardag några år efter sekelskiftet. Över gatan vilar friden, som inte störs av vare sig bilar eller hästskjutsar. Trafiken består av några fotgängare, en dragkärra och en cykelburen yngling, som poserar mitt i vägbanan.
Östra förstadens historia som stadsdel går tillbaka till 1880-talet. 1881, då stadens invånarantal var 8 674, fanns ingen planlagd bebyggelse på östra sidan av Nissan. För att hindra medborgarna i det växande Halmstad att slå upp husen hur som helst på öster, beslöt stadens fäder under ledning av ordföranden, godsägare Carl Hammar, att låta göra upp en byggnadsordning och plan för en ny stadsdel.
Efter flera turer och förslag kunde Kungl Maj:t 1884 fastställa hur östra förstaden skulle se ut. 1887 gavs sedan namnen Viktoriagatan, Kungsgatan, Kaptensgatan, Bredgatan och Syskonhamnsgatan åt gatorna i den nya stadsdelen, som i folkmun kallades Östermalm efter känd förebild i Kungliga huvudstaden.
Viktoriagatan hösten 2015. Foto: Christel Ek
Gatorna blev breda och raka. För Viktoriagatan tog man till särskilt mycket, 120 fot (ca 36 m) mellan de blivande husraderna. På sidorna lades trottoarer, och i mitten av gatan beslöt stadsfullmäktige den 8 september 1887 låta göra en 45 fot (ca 13,5 m) bred plantering. En allé med lindar, planterade i gräsmattor, och en grusad promenadväg i mitten anlades och sträckte sig från Strandgatan till Stationsgatan.
Längs Viktoriagatan växte hus upp i tidens stil kring sekelskiftet. På bilden skymtar längst ner Riksbankshuset, som också inrymde Postkontoret, och i fastigheten på hörnet fanns Apoteket Svalan. Den lilla planteringen till höger, varav i dag finns rester kvar, prydde framsidan av det gamla Folkets Hus.
Den minimala trafiken löpte till en början hur som helst på båda sidor av allén. Allt eftersom samhället gled in i bilåldern blev det annan ordning. De båda körbanorna i gatan enkelriktades åt var sitt håll. Genomgångstrafiken gick via Viktoriagatan, Österbro och Storgatan samt genom Norre Port.
Källa: Sven Aremar, Halmstad. Kors och tvärs i tid och rum. 1991. S 22-23.