Att promenera längs Vallgatan är en njutning. Inte minst sommartid när rosor och stockrosor prunkar längs husväggarna och gör kullerstensgränden ännu smalare. Här ser det ut som förr – och ändå inte. För på 1600-talet går stadsmuren här, längs västra sidan av gatan. Utanför den, där Karl XI:s väg är i dag, finns vallgraven.
Börjar du promenaden längst i söder på Vallgatan står du på Hästmölletorget, som antyder att här fanns det en hästdragen kvarn en gång i tiden.
Fortsätter du gatan fram ligger Skarprättarens hus till höger, strax före första gatukorsningen. Här bodde stadens bödel. Men han har inte så mycket att göra i Halmstad, så staden börjar dela skarprättare med Göteborg.
Befästningarna revs på 1730-talet och senare byggdes Karl XI:s väg där vallgraven runt staden gick. På några ställen syns rester efter befästningarna. Viker man av mot Karl XI:s väg när man promenerar på Vallgatan och kommer till Kyrkogatan kommer man fram till en kasematt. Det är ett murat rum som låg inne i befästningsvallen och kunde användas till vapenförråd eller för att skjuta genom små öppningar mot eventuella anfallare.
Länge finns fler rester av stadsvallen kvar längs med Vallgatan. Men vid 1900-talets början anses de vara så pass hindrande och vanprydande att staden söker om tillstånd att ta bort dem. Det görs hos den myndighet som senare blir Riksantikvarieämbetet. Där godkänner man rivningen med ett villkor: Vallgatan ska behålla sitt namn för all framtid för att bevara minnet av stadsvallens sträckning.
Dagens hus på Vallgatan är attraktiva, men ända in på 1900-talet är detta enkla kvarter med sina småskaliga tomter och byggnader som inte alltid är i bästa skick. Men barnen som växer upp här i slutet av 1800-talet berättar om gemenskap och färgstarka personligheter. Som på Liljenqvists gård på Vallgatan 16 framme vid Brogatan. Här huserar olika hantverkare som flyttat in från Skåne under sin gesälltid.
Här finns vagnmakare Holmgren som gör allt från enkla arbetsvagnar till mycket eleganta droskor. De kompletteras sedan hos smeden Sven Jönsson som gör hjulringar, vagnsfjädrar och sirliga beslag. Här finns Åhlunds måleri och lackeringsverkstad och tapetsör Olof Ysberg. En annan figur är skräddare Mårtensson. Han går gärna i kyrkan klädd i bonjour, där det i rockfickan alltid finns en välfylld snusdosa med Ljunglöfs etta.
I gårdens mörka vedbod håller gipsmakare Vollbrecht och hans son Axel till. De är fridsamma, försynta och har invandrat från Hamburg. Men uttalar man det tyska namnet fel blir gubben arg. Deras noggrant målade gipsgudinnor och hästar pryder många hem i Halmstad.
En riktig karaktär är möbelsnickaren Pål Svenson som enbart gör likkistor. Så här berättar grannen Gustaf Åhlund om honom:
Han var glad och förnöjd trots vidriga omständigheter. Miste tidigt sin hustru och fick draga sig fram ensam med fem små barn. En utpräglad bohemtyp som till en del sökte sin tröst i spriten. Barnen i trakten hade härliga stunder i hans verkstad där han svettades, svor och sjöng bland hyvelspånen.
Han hade en icke föraktlig baryton och tyckte om melodiska operetter som Tiggarstudenten och Sköna Helena. Och han kunde recitera Cyrano de Bergerac med dramatisk vers. Som tillverkare av likkistan blev han inbjuden till att gå med i liktågen. Där var han en syn, med sin böjda bohemgestalt och cylinderhatt över det grå, yviga och krulliga håret.
Elsa Klara Andersson flyttar in på Vallgatan i början av seklet och även hon berättar hur barnen gärna håller till på gården bland vagnarna. Ibland leker de begravning och kring påsk är äggknabbning uppskattat. Då rullas färglagda ägg i en bana och krockas, med barnens hopsamlade ettöringar som insats.
Hon minns också den välbekanta lukten när gamla Andreas från Snöstorp kommer körande Vallgatan fram med sin hästdragna vagn. Det är han som tömmer tunnorna till utedassen. Andreas jobbar långt upp i åldern och mot slutet orkar han inte riktigt med de välfyllda tunnorna. Då får barnen hjälpa honom.
Även om Vallgatan ser annorlunda ut i dag, går det med lite fantasi att föreställa sig hur det var här när de små husen låg i stadens fattigare utkant. Och hittar du ett riktigt litet, gult hus så står du faktiskt vid det allra minsta huset i Halmstads innerstad. Det finns mycket att upptäcka längs med gatan som för alltid ska heta Vallgatan.
Läs mer
Stadsvandring i Halmstad, I småstadsidyllen, sid 51-53
Gatunamnen i Halmstad, Valter Håkansson, sid 171-172