Twistens hus 2012. Foto Christel Ek.
O Halmstad – för infödingen den skönaste av städer i riket. Ingenstädes finner man en innerstad likt din med raka gator, många åldriga hus och historia från gångna sekler. Förnämligast av alla leder är Storgatan, lika gammal som staden själv.
Genom seklerna har Storgatan sett munkar från Sankta Annas och Sankta Katarinas kloster samt människor i medeltida dräkter. Där har synts krinolinklädda damer, herrskapsfruar med långkjolar och vidbrättade hattar med korgen på armen för att handla på torget, kvinnan av folket med förkläde och schalett, myndiga ståndspersoner, vattenbärare med ämbar i ok på väg från stadens dricksvattenkälla vid Källegatan, hantverkares lärpojkar med ärenden till någon av mästers kunder, handlare, hantverkare, arbetare och drängar, alla med något mål i staden.
I gamla danska städer fanns alltid en Adelgade eller Store Gade, som gällde för den största och förnämsta gatan på platsen. Också Halmstad, som låg inom danske kongens domäner, hade sin Store Gade, även kallad Nörregade, mellan Stora Torg och Norre Port. Delen mellan Slottet och torget benämndes Söndergade.
När svenskarna tog över 1645 efter Kristian IV, blev det nytt namndop. Söndergade fram till torget blev Slottsgatan, Nörregade till porten fick heta Norregatan, senare kallades den Österlånggatan och till slut Storgatan i hela sin sträckning från Slottet till porten.
I början var Storgatan en smal och krokig landsväg och huvudfåra för samfärdseln genom medeltidsstaden. Efter Halmstads brand 1619 blev den utlagd till en bred och rak gata. Hus i trä och korsvirke växte upp på båda sidor, och västerut mot Köpmansgatan och österut mot Nissaån förlängdes en del tomter för fähus, lador och trädgårdar. Också stenhusen kom efter hand. Det grönglaserade ”Kirsten Munks hus” från Kristian IV:s tid är ett, och ett annat är Twistens hus, byggnaden med tornet, som varit läroverk, rådhus, systembolag och restaurang.
Huset norr därom har också haft många uppgifter. På 1800-talet fanns där gästgiveri samt konsul W A Wreds salong med sällskapsliv och dans samt konserter och teater. Under vårt århundrade fanns i ovanvåningen en längre tid ett stumfilmstempel, kallat Stora Biografteatern med en direktör vid namn August Sellergren. Därefter blev det danssalongen Gyllene Salen, kafé, biljard och pensionat. Fram till för några år sedan huserade här det kommunala Stadsgalleriet.
Från början av 1800-talet köpte Halmstadborna medikamenterna vid Storgatan. I huset nummer 30 inrymdes Apoteket Vakteln, som var en efterföljare till det danska ”Blomsterpotten” från 1617. En apotekare vid namn D P von Sydow flyttade 1829 försäljningen av läkemedel till det vackra korsvirkeshuset från 1700-talet med nummer 23 på andra sidan gatan. En annan apotekare, Oscar Emil Wallén, övertog rörelsen och huset 1905. Han lät bygga ett nytt apotekshus för Vakteln vid Köpmansgatan 12, som var färdigt 1908.
I det gamla huset vid Storgatan uppstod i stället Kemikalieaffären Kronan med försäljning av väldoftande tvålar och krämer, salvor för sår och ryggont, sabadillättika för huvudlössens förgörande, torkade och malda hälsobringande växter, preparat ur glasburkar och tinkturer ur flaskor samt därtill mycket annat som inte såldes över apoteksdisken.
Sydowska huset med apotek.
För dom återfanns de mest betydelsefulla borgarna i gårdarna vid Storgatan. Det var många handlare, åtskilliga hantverkare, flera rådmän och folk i staten men också människor av lägre klass som tjänstefolk, gesäller, lärlingar, boddrängar och biträden.
Storgatan var länge de förnämsta köpmännens gata. I nyare tid salufördes här det bästa kaffet, de finaste vinerna och de dyraste delikatesserna av Axel Sonesson, Magnus Nyström och Janne Lindelöf. Till juvelerarna Erik Kalb och M B Stehn vände sig många Halmstadbor för att köpa ringar och andra dyrbarheter. Stadens båda bokhandlare AE Rittfeldt och Victor Ahlberg visste allt om både läroböcker för skolorna och de senaste romanerna. Vid gatan fanns två av stadens välmeriterade urmakare, Janne Nilsson och Henning Müller, och de båda buntmakarna August Schieck och Hermann Wienecke med hattar, mössor och pälsverk i sina välsorterade butiker.
Storgatan 25, AW Angels järnhandel, omkring 1898.
Under århundraden har strömmar av människor och fordon runnit genom Storgatan. Tyska legoknektar och danska soldater, beväpnade med hakebössor och hillebarder, har varit förlagda till stadens skydd och tågat gatan fram på väg till försvarsanläggningar. I nyare tid har kronans beväringar kommit från fältmanövrar och taktfast marscherat genom Storgatan till tonerna av Hallands Regementes Musikkår.
Andra än militära formationer har dragit Storgatan fram. Många studentkullar gick sjungande genom gatan efter examen på Högre Allmänna Läroverket (nu Örjansskolan), Första maj har demonstrationstågen med musikkårer och röda fanor tagit denna väg, svängt om torghörnet och fortsatt till Sommarlust och Folkparken, långa led av barn med flaggor i händerna marscherade vid Barnens Dag gatan fram för att ställa upp på Stora Torg för att lyssna till högstämda tal av länets hövding.
Högre allmänna Läroverket.
In genom Norre Port mot Stora Torg har i gammal tid skramlat oxkärror med spannmål, virke, laggkärl och lergods. Under valven i porten dånade postdiligensens fyrspann, och kusken höll in de löddriga hästarna framför källarmästare Fredrik Mårtensons värdshus. Godsherrar från landsbygden kom ridande eller åkande gatan fram i charabanger, dragna av ädla springare, medan fotfolket tryckte sig upp till husväggarna.
På gatan blåste stadens fåraherde på 1700-talet i sin lur för att samla borgarnas fårhjordar till bete på gröna fält i omgivningen. I morgonens tidiga timma har småländska och halländska bondskjutsar passerat Storgatan på väg till handeln med varor och levande djur på Stora Torg. De släppte sina kokreatur att beta på gatan till stor olägenhet för vägfarande. Detta föranledde stadens magistrat den 3 augusti 1842 att stadga ett vite av 32 skilling banco för en var som betade eller fodrade sina kreatur på Österlånggatan.
Postdiligens vid Nissastigen på väg mot Halmstad.
Senare kom motordrivna fordon. Först var det Slottsmöllans tunga lastbil, som skakade husen vid Storgatan i sina grundvalar, samt godsägare Carl Kuylenstiernas till Sperlingsholm glänsande fartvidunder, som beundrades av menigheten.
När bilströmmen växt sig stor, ställdes poliskonstapel Viktor Finnberg att dirigera i torghörnet och en annan lagens väktare vid Norre Port. Senare tog tekniken över med grönt och rött ljus. Länge var Storgatan genomfartsleden för bilburna resande förbi Halmstad, innan Slottsbron var färdig 1956 och trafiken tog en annan väg.
Norre Port
På 1930-talet var Storgatan biopublikens egen paradgata. Vid 8- tiden på kvällen strömmade människor till från alla väderstreck, och gatan fylldes till trängsel av gående. Promenaden gick från klockan i torghörnet till porten i norr och åter.
I en timme rann folkströmmen fram och tillbaka, men plötsligt var gatan tom. Klockan närmade sig nio, och publiken försvann in på gatans biografer Skandia, Royal, Röda Kvarn och Palladium och de närbelägna China och Gröna Kvarn.
Mellan Storgatan som en krokig landsväg och dagens grönskande och avstressande gågata ligger bortåt 700 år. En vandring mellan stadens gamla handelstorg och befästningen Norre Port är som en förflyttning genom en stor del av Halmstads historia.
Källa: Sven Aremar, ”Storgatan –den förnämsta”. Staden-havet-människorna, s. 60-66.
Bilder: Museets Bildstation.
Christel Ek