Ett tidens trätoämne bland makthavare i stat och kommun är dagens skola. I klagolåten om dåliga lokaler, usel skolmat och utslitna läroböcker hörs också kritik om dålig läskunnighet. I gångna tider var ABC-boken förskola. Den fanns att köpa hos stadens två bokhandlare, Victor Ahlberg och A E Rittfeldt, båda på Storgatan, och brukade överlämnas till det 5-åriga barnet som födelsedagspresent eller julgåva. Med handledning av förälder eller målsman övades A för apa, O för oxe, U för uggla och Å för åsna. Framsteg i alfabetsövningarna belönades med att tuppen sades ha värpt under natten, vilket innebar att en 50-öring eller rent av en hel krona hittades av det förbluffade barnet mellan bladen för ”T” som tupp i läroboken.
Undervisningsmetoden gav fina resultat, och innan barnet började småskolan var kunskaperna så goda, att hon/han vid familjekalas och inför stolta målsmän och släktningar kunde läsa de stora bokstäverna i husorganet Hallandsposten. Samma undervisningsmetod användes sedan i skolan för ”stavare”, vilket som naturligtvis alla vet betyder första klass lågstadiet enligt dagens talesätt. ABC-boken var i skolan ersatt med en plansch, som hade i stort sett samma illustration för bokstäverna. Sålunda kunde H stå för häst, G för gris och K för ko. Detta var ingen svår tolkning ens för stadsbarn, som till skillnad från dagens uppväxande ungdom inte var främmande för lantlivet och böndernas husdjur.
En från landet inflyttad ”stavare” kunde däremot ha problem på grund av olika ord för samma saker. Min gode vän Torsten Nilsson vid Bäckastrand, sjöman, fiskare, stuveriarbetare och kunnig i minst fem andra yrken, berättar från sin barndom, att en sådan nykommen gosse en gång fick frågan på bokstaven H av lärarinnan, som med käppen pekade på en häst. Grabben, som ännu inte hade tillägnat sig stadsdialekten, svarade, att bokstaven var Ö. Då fröken undrade vad det var för ett djur, svarade den unge mannen ”ög”. Detta hade han naturligtvis helt rätt i, eftersom man alltid använde denna benämning på hästkreatur i gossens hemtrakt.
När den 9-åriga flickan eller gossen började i storskolan, var det dags att övergå till Folkskolans läsebok, på vars gröna pärm fanns orden: ”Lyssna till den granens susning, vid vars rot ditt bo är fästat”. Devisen är etsad i minnet efter allt tummande och bladvändande av boken under många lektioners högläsning i klassen. Efter något år med sådana övningar i modersmålet ökade inte bara läskunnigheten utan även kunskaperna i läsebokens intressanta innehåll.
När folkskolebarnet uppflyttats till femtreklassare, var det dags att börja brottas med Svenska kyrkans psalmbok. I den tidens undervisning hade kristendomen sin plats på schemat, och morgonpsalmen till lärarens orgelmusik inledde alltid dagens övningar. Till hemläxan hörde oftast en eller ett par psalmverser att traggla vid köksbordet under aftonlampan. Påföljande dag stod eleven i sin bank inför magistern för att redovisa resultatet av sin möda. Klassens ljud läste som rinnande vatten, den normalt begåvade lät en aning trögflytande medan någon stakade sig på det förskräckligaste.
Den i utantilläxan fåkunnige behövde inte nödvändigtvis haft svårt att lära. Han kanske helt enkelt gått på biografen Viktoria mitt emot Norre Katts park och sett ”Jean Rivard vid gränspolisen” med den store västernhjälten Tom Mix i stället för att plugga läxboken. Även på bio torde emellertid den försumlige eleven lärt någonting, t ex av att läsa stumfilmens text på den vita duken.
Underlåtenhet att läsa läxan kunde i längden straffa sig och medföra antingen en mild tillrättavisning eller krökt rygg och rotting på byxbaken. Efter detta förmärktes oftast en viss bättring hos syndaren, som därmed undgick BC i vitsordet och rentav fick BA i avgångsbetyget.
Av denna lilla betraktelse framgår, att man fordom med trägen övning och tillgängliga läromedel lärde sig att läsa tryckt och skrivet. Dagens ungdom har andra metoder, som säkert ger lika bra resultat. I ett avseende torde man dock varit bättre förr, nämligen i konsten att rabbla psalmverser utantill.
Artikeln är hämtad ur GHÅ 1992 och är skriven av Sven Aremar.
Bilderna från museets Bildstation.
