I vår är det 80 år sedan det blev fred i Europa efter andra världskriget. Även om Sverige var neutralt påverkades Halmstad och människorna här på flera sätt. Det gäller inte minst de krigsbarn som kom hit från Finland och Norge.
Marita minns tiden som krigsbarn
En av värdarna från Gamla Halmstad som visar utställningen är Viveca Roos. Hennes mamma Marita Svantesson föddes i Åbo och kom hit som krigsbarn i juni 1941. När mor och dotter nu ser utställningen väcks både känslor och minnen. Inte minst berör fotona av barnen med adresslappar runt halsen.
– När jag ser flickan som håller så hårt i sin lillebror påminner det mig om mammas och syskonens resa. De skulle bara vara kvar över sommaren men de blev föräldralösa och stannade i Halmstad. Mamma har fått ett bra liv här men det är speciellt att se utställningen. Särskilt i dessa orostider,säger Viveca Roos.
Marita var en av fyra syskon i familjen Engblom. Det år hon skulle fylla tio reste hon till Halmstad tillsammans med sin åttaåriga lillebror Per-Erik och elvaåriga storasyster Hjördis. Yngsta systern Solveig var bara sex år och stannade kvar i Åbo, där en faster skulle hjälpa till att ta hand om henne. Några månader tidigare hade barnens mamma Hilma gått bort i TBC och pappan Karl-Uno behövde avlastning för att klara jobbet i en handelsträdgård. Det var tillfälligt fred i Finland och barnen skulle vara borta i sex veckor.
På bilden ser man mamma Hilma.
Det var sorgligt att lämna pappan och lillasystern, minns Marita, och dessutom skulle barnen resa utan någon annan de kände. Men samtidigt var de förväntansfulla över att få se ett nytt land. Tillsammans med ett 50-tal barn samlades de på kajen i Åbo. Pappan kramade om dem och sedan klev de på båten.
– Vi höll varandra hårt i händerna och hade Per-Erik emellan oss. Han började att gråta och Hjördis och jag tröstade honom och sa att om några veckor är vi hemma hos pappa igen. Vi stod kvar vid relingen och vinkade så länge vi kunde se pappa. Även han hade tårar i ögonen. Det skulle bli min sista bild av honom, men den finns alltid finns på min näthinna, säger Marita.
På bilden ser man pappa Karl-Uno.
Sorgligt och komiskt på resan
Under resan fick barnen sova i upphängda kojer och det gungade en hel del.
– Många var mycket mindre än vi och flera blev sjösjuka. Jag minns särskilt ett litet barn som bara var två eller tre år och grät hela tiden och ropade på sin mamma på finska. Hela resan var enklare för oss som var lite större och redan kunde svenska, säger Marita.
Ankomsten till Stockholm har också etsat sig fast. Marita ler när hon berättar om barnets tolkning av det hon såg.
– Det var den 6 juni och svenska flaggan vajade överallt. Vi blev så häpna och tänkte att de flaggade för oss. Vilket mottagande! Jag minns också att vi fick god mat, köttbullar och sagogrynssoppa.
Barnen fick också adresslappar om halsen av Ann-Marie Hermelin som höll i resan. Hon var friherrinna på Stjernarps gods i Eldsberga och länsombud för Hjälpkommittén för Finlands barn. Hon var själv född i Finland och mycket engagerad i sitt uppdrag, vilket kan ha bidragit att Halland tog emot förhållandevis många krigsbarn i relation till befolkningen. Det kan också ha spelat in att Halmstad var vänort med Hangö samt att många barn egentligen kom som sommarbarn men blev kvar, som Marita Svantesson och syskonen.
När barnen satt på tåget mot Halmstad började de läsa på adresslapparna. Det visade sig att Marita inte skulle till samma by som syskonen, på deras lappar stod det Fröböke.
– Jag blev orolig att jag skulle komma långt från Hjördis och Per-Erik. När vi satt där på tåget och funderade på hur vi skulle få det i Sverige upplevde vi nog syskonbanden väldigt starkt. Vår enda trygghet då var ju att vi hade varandra.
Skolan blev räddningen
Efter en lång tågresa kom barnen fram till Halmstad och skickades sedan vidare i bilar till hemmen som skulle ta emot dem. Till Maritas stora lättnad byttes hennes adresslapp när det stod klart att de tre syskonen ville komma till samma by. De hamnade på tre olika gårdar i Fröböke utanför Simlångsdalen, Marita hos syskonparet Anna och Otto Larsson.
– Det var snälla människor och det är jag tacksam för. Man har hört många historier om barn som blev utnyttjade, men det drabbades inte vi av. Jag fick hjälpa till på gården och det kunde vara tungt att bära vatten till korna och ge grisarna mat. Men jag for aldrig illa.
Däremot drabbades barnen av en stor sorg mot slutet av sommarvistelsen. Den 26 juni hade det blivit krig i Finland igen och den 10 juli stupade deras pappa i Rovaniemi. Marita glömmer aldrig dagen då de fick dödsbudet.
– Jag var glad och förväntansfull för att vi syskon skulle samlas. Men när vi bänkade oss kring köksbordet hos Hjördis fosterfamilj såg alla så allvarliga ut. Tant Mathilda läste ur ett brev och när hon sa de förfärliga orden var det som något gick sönder inom mig. Vi skrek och grät om vartannat och sprang ut i trädgården och satte oss tätt intill varandra. Bara några månader tidigare hade vi mist vår mamma. Nu var det som att marken försvann under våra fötter.
Det bestämdes att barnen skulle bo kvar i de svenska hemmen och till hösten började de skolan i Bygget. Det blev räddningen, säger Marita.
– Vi pratade redan svenska, kunde läsa och var intresserade av att lära oss saker. Den första läxan jag fick kunde jag redan, det var lustigt nog Finlands geografi. Vi hade också med oss andra lekar än barnen var vana vid, som kast med bollarna, ritade och hoppade hage där vi hoppade annorlunda. Det tyckte de var roligt och vi blev riktigt populära.
I Finland blev läget mer ansträngt och 1944 skickade fastrarna även yngsta systern Solveig till Halmstad.
– Även hon kom till en snäll familj utan barn och de var mycket glada för henne. De bodde i Skavbo som inte låg så långt bort och vi fyra syskon var lyckliga över att vara samlade igen, säger Marita.
Till vänster är lillasyster Solveig.
Syskonen skiljs åt
Så kom freden 1945, men inte bara med glädje för syskonen Engblom. Fastern i Finland ville ha tillbaka Solveig och syskonen skiljdes åt igen.
– Vi var förtvivlade. Vi ville fortsätta att bo nära varandra där vi kände oss hemma. Men det gick inte att påverka beslutet. Solveig fick ensam flytta tillbaka till Finland. Vi har behållit kontakten under alla år och i augusti fyller hon 90. Om jag orkar vill jag åka över till kalaset, säger Marita.
Även för Maritas del blev det så småningom en flytt, men betydligt kortare. Fosterpappan Otto dog i cancer 1946 och det beslöts att gården skulle säljas. Marita flyttade ner till Halmstad med sin fostermamma.
– Jag hade ändå tänkt flytta till Halmstad när jag var stor nog att ta ett arbete, men nu var jag glad att jag kunde flytta tillsammans med Anna. Så småningom började jag jobba som hembiträde hos familjen Rothstein som hade Rexfabriken. De var också var mycket snälla människor som har betytt mycket för mig.
I Halmstad träffade Marita sin stora kärlek, Arne Svantesson, och 1952 gifte de sig. Bröllopsresan gick till Finland och det var första gången Marita var tillbaka i sitt födelseland sedan hon kom till Halmstad. Även Hjördis och hennes man Yngve följde med på resan.
– Vi besökte Åbos kyrkogård där vi hade begravt mamma och nu vilade även pappa där, i en av hjältegravarna som de kallas. Det var sorgligt men när jag hade varit vid gravarna fick jag inre lugn på något vis. Det var som att jag accepterade det som hänt. Det var nog ett bra tillfälle, när jag själv var nygift och stod inför ett nytt liv.
Sex veckor blev ett liv
Under resan kände Marita en väldig gemenskap med sin släkt i Finland. Men det var självklart för henne att det var i Halmstad hon hade sitt liv. Hennes man Arne och en kompanjon hade nyligen startat firma, Jönsson & Svantesson svets & smide AB, och hon själv var rotad här.
Även systern Hjördis blev kvar i Halmstad och några år senare flyttade hon och maken Yngve tillbaka till Fröböke och köpte den gård som Maritas fosterföräldrar en gång drev. Brodern Per-Erik blev också kvar. Han läste till ingenjör på Hermods och fick så småningom ärva fosterföräldrarnas gård.
Marita och Arne fick tre barn och två lever i dag. Den förstfödda dottern Viveca har fått sitt namn efter Maritas lilla kusin som charmade alla på första återresan till Åbo. Det finska uttalet ”Vivéca” har Marita stenhårt hållit fast vid.
När de båda nu går runt i utställningen är det som sagt extra känslosamt att se bilderna på krigsbarnen.
– Det är så många öden, barnens och föräldrarnas. Jag tänker på pappa som bara blev 35 år och mamma som blev 32. Jag tänker på oss syskon och hur man klarar mer än man tror. Samtidigt är jag tacksam för att vi fick det bra. Vi slapp koncentrationslägren och andra hemskheter som människor utsattes för. Men tyvärr pågår krig även i dag. Jag skulle önska att historien inte upprepade sig, avslutar Marita.