Utdrag från Snorres Edda

Så här beskriver Snorre slaget.
Den stridsdjärve fursten Harald sade
vad nu han trodde nalkas:
för honom här förvisso
allt hopp om fred var ute.
Stolt bjöd den frejdade kungen
männen att hellre falla
till sista man än vika.
Till svar de vapnen grepo.

Så säger Thjodolv:
Männens givmilde herre,
mot ulvarna huld, lät draken
lustigt gunga på vågen
främst i spetsen för hären.
Den kampglade kungen mante
till fasthet de raska männen;
furstens vänner ställde
sköld vid sköld längs borden.
Bragdernas härlige älskling
slöt vid Nissan kring draken
en ring av röda sköldar
så tätt som män i ledet.

Sten Heridsson kvad:
Kungens stallare bjöd oss,
när kampen begynte på havet,
alt icke vika i striden —
de långa lansarna skälvde.
Oförfärad befallde
han männen att lägga sin drake
fram vid kungens sida;
hans folk var ej sent att lyda. Ej ringa fara var det
för hersarnas tappre herre,
när danernas möte han bidde
med långskepp halftannat hundra.
Leires härskare plöjde
kampvred, på väg till striden,
böljan med guldprydda snäckor
dubbelt så många i antal.
Harald vid älvens mynning
spärrade vägen för fursten.
Hårdt blev striden kämpad:
om fred bad kungen icke.
Svärdgjordade kungens vänner
rodde till kamp i Halland;
varmt rann det röda blodet
ur såren ned i havet.
De tappra hövdingar bägge,
föraktande värnet av skölden,
eggade ivrigt sitt manskap —
långt var ej nu mellan skeppen.
Stenar och pilar veno
tätt, och från vassa klingor
droppade mörkrödt blodet.
Bane blev det för mången.
De tappra hövdingar bägge,
föraktande värnet av skölden,
eggade ivrigt sitt manskap —
långt var ej nu mellan skeppen.
Stenar och pilar veno
tätt, och från vassa klingor
droppade mörkrödt blodet.
Bane blev det för mången.
Sven, den oförskräckte,
gick icke utan nödtvång
från skeppet, så jag tänker —
hårdt klang svärdet mot hjälmen.
Det präktiga skepp som styrdes
av jutarnas ordkloke älskling
flöt tomt, förrn kungen flydde
ifrån den fallna hirden.
Sygnernas raske herre
ödde, så man säger,
på en dag sju gånger tio
av danernas präktiga långskepp.
Icke har Sven att löna
för seger sina jarlar,
de sex, fast mäkta tappert
i striden de sig tedde.
Arnes son, den ständigt
kampglade, som försmådde
med flykten rädda livet,
blev fången midt i hären.

Konung Svens flykt.
Håkon jarl låg kvar med sitt skepp, då konungen och de andra männen förföljde de flyende, ty han kunde icke komma fram för de fartyg som lågo i vägen. Då rodde en man i en båt fram till jarlens skepp och lade till vid lyftingen. Det var en högväxt man, klädd i en vid hatt. Han ropade upp mot skeppet: »Var är jarlen?» Denne var i »förrummet» och stillade blodflödet på en man. Han såg på mannen i hatten och sporde honom om hans namn. Han svarade: »Vandråd² är här. Tala du med mig, jarl!» Jarlen lutade sig ut över relingen mot honom. Då sade mannen i båten: »Jag vill mottaga mitt liv av dig, om du vill skänka mig det.» Jarlen reste sig upp, kallade på två av sina män, som båda voro hans förtrogna vänner, och sade till dem: »Stigen i båten och fören Vandråd i land! Följen honom till min vän, bonden Karl, och sägen Karl det till igenkänningstecken, att han skall giva Vandråd den häst som jag gav honom här om dagen och därjämte sin egen sadel och sin son till följe!» Därefter stego de i båten och grepo till årorna; Vandråd styrde.

Detta hände tidigt i gryningen. Då var också färdseln av skepp som störst; somliga rodde till land, andra ut på havet, både med små och stora fartyg. Vandråd styrde där det tycktes honom vara bäst rum emellan skeppen. Så snart norrmännens skepp kommo nära dem, sade jarlens män vem de voro, och alla läto dem då fara vart de ville. Vandråd styrde fram längs stranden och lade icke i land, förrän de kommo förbi den stora mängden av fartyg. Därefter gingo de upp till Karls gård; det började nu att ljusna. De gingo in i stugan; där var Karl, nyss klädd. Jarlens män sade honom sitt ärende. Karl svarade, att de först skulle äta, lät sätta fram bord åt dem och gav dem vatten till att tvätta sig. Hustrun kom in i stugan och sade: »Det är underligt, att vi icke få sömn eller ro i natt för rop och larm.» Karl svarade: »Vet du icke, att konungarna ha kämpat i natt ?» Hon frågade: »Vem har segrat?» Karl svarade: »Norrmännen ha segrat.» »Då har vår konung väl flytt igen?» sade hon. Karl svarade: »Icke vet man, om han har flytt eller fallit.» Hon sade: »Illa ha vi det ställt med vår konung; han är både halt och feg.» Då sade Vandråd: »Konungen är icke feg, men han är icke segersäll.»

Vandråd tog sist emot handfatet; men då han fick handduken, torkade han sig midt på den. Hustrun grep fast i handduken och ryckte den ifrån honom, i det hon sade: »Föga förstår du av goda seder; det är bara torpare som väta ned hela handduken på en gång.» Vandråd svarade: »Jag kommer väl än en gång dit, där jag kan få torka mig midt på handduken.» Sedan satte Karl fram bord åt dem, och Vandråd satte sig i midten. De åto en stund, och sedan gingo de ut. Då var hästen sadlad, och Karls son var redo att följa honom; han hade en annan häst. De redo in åt skogen, men jarlens män gingo ned till sin båt och rodde ut till jarlens skepp.

Källa:
https://cornelius.tacitus.nu/heimskringla/harald-hardrade/61-70.htm#70