Vad innehöll föreningens allra första årsbok från 1924?

Boken trycktes i 300 exemplar, av vilka en del var avsedda för blivande ledamöter i föreningen.

Föreningen hade den 1 juli 1924 158 medlemmar, varav 76 var bosatta i Halmstad, samliga med angivande av yrkestillhörighet i medlemsförteckningen. Å styrelsens vägnar skrev borgmästaren Georg Bissmark i förordet, att föreningens ändamål är ”att i ord och bild bevara minnet av äldre tiders Halmstad”.

 

Ur redaktör Ludvig Danströms efterlämnade anteckningar har föreningen hämtat en artikel om Halmstads Sigill. Det äldsta sigillet framställer på sköldfältet en tornerhjälm prydd med fyra vippor eller ax och med inskriften S. Civitatis Halmstadensis (staden Halmstads sigill). Kopparstampen till sigillet, som återfanns vid en grävning i Knäred år 1875, bör ha graverats strax efter att staden hade erhållit sina första stadsprivilegier 1307. Många möten, fredsförhandlingar eller andra överläggningar mellan svenska och danska konungar eller deras sändebud hölls icke sällan i Knäred. Ludvig Danström antar att då skrivkunnigheten var sällsynt, även bland rikets högsta betrodda män, så anlitades en borgmästare eller rådman från Halmstad för att upprätta protokollen och att denne då tagit med sig sigillet för att fästas på handlingen. Ty sigill, och då helst flera, ansågs ha synnerlig kraft att göra ett skriftligt avtal bindande. Sigillet förvarades då, sedan det återfunnits 1875, bland statens forminnessamlingar i Nationalmuseum i Stockholm.

 

12235-img-web-0 Fredrik Wetterlund skriver i ”Några rader om Tivoli” om sitt första minne därifrån på 1860-talet då han som liten pys fick promenera där vid sin mammas hand.

  Han ansåg att Tivoli var riksbekant för sin skönhet och att det betytt oberäkneligt mycket för stadens trevnad och var under vår- och sommarkvällar den omtyckta mötesplatsen för tout Halmstad. ”Medan uppe på restaurangen de, som hade råd och lust, superade eller sutto utanför vid kaffet med den vackra utsikten mellan trädtopparna över Nissaspegeln, då ännu ej spräckt av någon järnvägsbro, gick nedanför den stora mängden av folk tålmodigt fram och tillbaka, fram och tillbaka på ett litet område vid tonerna från ett eller annat ´”kapell” …. ungdomar ej sällan i hög stämning av sommarkvällarnes friska skönhet, trädskuggornas dunkel, musikens eggelse, flirtandes behag…. band av pojkar, tre, fyra stycken, som mötte kedjor av flickor, arm i arm, tisslande och leende…. det var majs och junis ljusa kvällar ända till augustis dunklare, som kommo med nytt behag…”

 

J H Pettersson berättar i sin artikel ”En donator från förra århundradet” om en välkänd donator med namnet Toll i Halmstad. Florus Axel Jacob Toll var född i Tenala socken i Finland 1776. Föräldrarna var majoren Carl Fredrik Toll och hans maka i tredje giftet Catharina Charlotta Svedenmarck, känd som författarinna i ”bunden form”. Enligt tidens sed blev krigarsonen Toll redan som treåring inskriven som furir vid Nylands dragonregemente och fick vid tolv års ålder sitt elddop under 1788-1790 års fälttåg.

42290-img-web-0

  Vid krigsutbrottet 1808 tillhörde Toll som löjtnant Adlercreutzska regementet Sveaborgs garnison och då fästningen kapitulerade visade han sitt missnöje ”med den om pliktförgätenhet vittnande handlingen genom att framför fronten i kommendanten Cronstedts närvaro sönderbryta sin värja och vägra att giva sig”. Han lyckades sedan rymma från en hotande rysk fångenskap och tog sig till tjänstgöring vid Savolax infanteriregemente och deltog sedemera i striderna vid Lappo, Ruona, Salmis och Oravais och dekorerades efter det sistnämnda slaget guldmedalj för tapperhet i fält.

  Vid ett senare tillfälle under fälttåget blev den avdelning han tillhörde omringad av en betydligt större rysk styrka. Han lyckades åter fly och blev kort därefter utnämnd till kapten och riddare av svärdsorden och tjänstgjorde under general von Döbeln under krigets senare skede.

  Han blev därefter chef för Norra finska gränskompaniet, som efter fredsslutet införlivades med Göta artilleriregemente. Efter att ha deltagit i fälttågen i Tyskland och Norge 1813-1814 och befordrats till major var han 1824-1829 chef för Hallands infanteribataljon.

  Efter att ha bosatt sig i Halmstad 1820 gifte han sig med Johanna Anna Christina Westberg, dotter till provinsialläkaren Johan Lorentz Westberg, och inköpte fastigheten Storgatan 6, ”där han i sitt trevna och gästfria hem kring sig samlade, vad staden och orten hade av förnämt inom bördens och bildningens områden”. I makarnas gemensamma testamente skriver de: ”Övertygade att varje åtgärd till spridande av upplysning och kunskaper skall bära rika frukter samt tacksamma för den glädje och uppbyggelse vi själva rönt av goda böckers läsning, hava vi undertecknade genom detta testamente velat stadga och förordna etc”. Här finns Annette Tolls pensionsfond för understöd åt behövande fruntimmer, som ej åtnjuta fattigunderstöd, en fond för sjuka, en fond för studerande samt Tollska biblioteket.

                                                                                                                                                                               Text: Ilse Holm

Skriv din sökfras och tryck \"enter\"