Följande text utspelar sig i Slottsparken och trakten däromkring i 1910-talets Halmstad och de har satts på pränt efter hågkomster av f d verkmästare Eric Peterson, känd gymnast och idrottsledare.
Det är en söndagskväll i augusti. Dagen har varit solig, och värmen finns ännu kvar i luften. Frälsningsarmén ställer upp framför kårlokalen på Skolgatan. Främst står musikanterna och därefter arméns officerare, soldater och sympatisörer.
Blåsarna låter höra några prövande toner, trumslagaren slår ett par slag, och musiken spelar sedan upp en marsch. Tåget sätter sig i rörelse förbi norra folkskolan, vänder av och fortsätter Karl XI:s väg.
Koloniträdgård 1909. Fotograf: Hanna Wallin, Hallands konstmuseum
I koloniträdgårdarna, numera Gunillaparken, sitter folk ute i sina täppor vid kvällskaffet och hör musiken tåga förbi. Vid Västerbro, där Saluhallen nu finns, stannar promenerande till och lyssnar. Några följer med vid sidan av tåget. Barn, som lekt i vallgraven vid Nissens karamellfabrik, springer efter musiken.
Målet för Frälsningsarmén denna kväll är Slottsparken, där de samlas under träden på vallen, en del av stadens gamla befästningsverk, som byggdes av Kristian IV i början av 1600-talet. Folk kommer från husen runt omkring och slår sig ner på bänkarna eller i gröngräset, småpojkarna tränger sig fram för att låna arméns sångböcker.
Under en timme är det ”Blod och eld”, ”Härligt frälst” och andra av arméns medryckande sång- och musikstycken samt vittnesmål, innan Frälsningsarmén tågar tillbaka till Skolgatan med en utökad skara.
Slottsparken är inte bara vallen med de gamla träden. Den sträcker sig från Karl XI:s väg en bit ner mot Patrikshills åkrar, och i närheten finns senare också kolonilotter och läskedrycksfabriken Myran, som ägdes av Knut Lokrantz. Där gjorde man också den goda senapen och ett pulver, som blandades i vatten och förvandlades till hallonbrus eller annan läskedryck.
Västerbro. Bild: Hallands konstmuseum
I väster gränsar parken till en samling byggnader. Det är ett par trähus, ett av dem en lång byggnad med ett 10-tal hyresgäster. Ett annat är ett tegel och innehåller bl a Lindéns charkuteri med affär vid Brogatan.
Genom parken rinner bäcken i den gamla vallgraven och vidgar sig till en liten vattensamling med blommande näckrosor. I vattnet finns blodiglar, som av företagsamma pojkar fångas och säljs till en klok gumma. Bäcken fortsätter i en kulvert under Södra vägen in i slottets trädgård. När bäcken fryser till på vintern, smyger småpojkarna genom kulverten för att utforska landshövdingens domäner.
I slänten mot bäcken finns tio björkar med stammar raka som ljus, en lockelse för alla grabbar att klättra i. Träden används också för praktiska saker. Slottsparken är ett utmärkt ställe för många att under sommaren torka tvätt. Från hyreshus med trånga gårdar kommer husmödrar från kvarteren runt parken, ja ända uppifrån Norra vägen, för att strecka mellan björkarna. I väntan på att tvätten skall bli torr, stannar de kvar i gröngräset, förtärande kaffe med dopp i samspråk med andra fruar i samma ärende.
Hotell Svea idkar stordrift i bykning, och därifrån kommer stora korgar nytvättade dukar och handdukar för torkning vackra sommardagar. Allt får inte plats på strecken utan bredes ut i gräset. Tvätterskorna stannar kvar i parken för bevakning, och Sveas kök sänder dit middagsmat, som dukas upp i det gröna.
Slottet. 1951. Fotograf: Olof Thaning, Hallands konstmuseum
Slottsparkens lantliga idyll förstärktes på olika sätt vid denna tid. På platsen bakom kyrkan (nuvarande länsstyrelsen) låg slottsträdgården, som drevs som handelsträdgård. Trädgårdsmästare Henning Johansson hade sitt hem i ett hus vid Vapnövägen, där han också hyste två mjölkkor. Tidigt varje morgon under sommaren ledde han kreaturen från Vapnövägen via Torsgatan till Slottsparken och tjudrade dem för att beta i det saftiga gräset vid bäcken. På söndagarna kom han med korna och var då iförd blå cheviotkostym, stärkkrage och kravatt samt rökande en stor cigarr. De sommarlediga pojkarna som lekte i parken hjälptes åt att flytta korna allt eftersom de betade rent. På kvällen kom Johansson eller hans piga och hämtade hem djuren till Vapnövägen.
Österbro. Bild: Hallands konstmuseum
Pojkarnas lekar var mest idrott. Halmstadsonen Hjalmar Mellander hade vid Olympiska spelen i Aten 1906 tagit guldmedalj i femkamp, och friidrott var en sysselsättning i tiden. Idrottsföreningen Kamraterna hade övningar och mästerskap på handlanden Alban Kulls tomt på söder. Pojkarna runt Slottsparken gjorde en egen idrottsbana på den gropiga marken vid bäcken, så gott det nu gick för ”komockorna”.
Det var kulstötning med en lämplig sten, kast med en tegelpanna, som knackats runt i diskusformat, och spjutkast med en rak trädgren. Löpning och bollspel fordrade större och jämnare ytor. Platsen för nuvarande rondellen var en öppen plats för sådana övningar, någon enstaka gång avbrutna av en passerande hästskjuts.
Vintern i Slottsparken hade också sina behag. Backarna var snöiga och så småningom isiga samt av olika svårighetsgrad. Korta och långsluttande för de små samt långa och hisnande ner mot bäcken för de våghalsiga. Kälkarna var hemgjorda. Det mest primitiva var skenor eller medar, som skruvats fast vid trätofflor eller toffelkängor.
Slottsbron omkring 1966. Bild: Hallands konstmuseum
I närheten av parken fanns också skridskois. Strax intill nuvarande Tennishallen låg en stor märgelhåla med tillflöde, där pojkarna under sommaren metade småfisk med ett enkelt snöre utan krok.
På vintern frös märgelhålan till. Hos Arlén & Frummerin kunde man för 2 kr och 50 öre köpa ”engelska” rundskridskor, som spändes på fötterna så att tårna vitnade. Remmarna tillverkades ibland egenhändigt av ålskinn, men när sådana remmar blev våta, gjorde de också skäl för uttrycket ”hal som en ål”. Vardagens gängse fotbeklädnad – trätoffelkängor – passade inte för skridskor, och därför fick man i sådana fall tillåtelse att ta till söndagskängorna av läder.
Idyllen – Slottsparken och trakten däromkring – fanns kvar oförändrat in på 1930-talet, även om korna försvann och märgelhålan fylldes igen. Så småningom revs hyreshusen och Lindéns charkuteri och ersattes av Tennishallen och andra byggnader. Också bäcken med näckrosorna togs bort, och Slottsjordsvägen drogs igenom området.
Kvar är nu bara vallen med de gamla träden och en vacker gräsmatta, där det stundom spelas fotboll.
Sven Aremar
