IMG 4936Vårmötet2

Vårmötet hölls måndagen den 19 mars kl. 18.30 i Immanuelskyrkans lokaler på Strandgatan 20.

  Mötet hade samlat ca 120 personer som kom för att lyssna på Sven Larssons föredrag. Han berättade om hallänningarnas hårda tillvaro under den svenska stormaktstidens dödsryckningar.

  Sven Larsson, halländsk historiker, har skrivit två ambitiösa, intressanta och viktiga böcker om den halländska befolkningens öden: När hallänningarna blev svenskar (2004) och När gränslandet fick fred (2010). 

 

Sven Larsson och föreningens ordförande Anders Bergenek.

Foto: Christel Ek, Text: Kerstin Wedin

 

 


Varför gjorde inte hallänningarna uppror mot de stränga pålagor de utsattes för efter att Halland blivit svenskt?

Ett exempel är Karl XII:s fälttåg mot Norge 1718, då regementena marscherade genom Halland. Bönderna skulle ordna mat och dryck till soldaterna samt ställa upp med massor av hästar och hö till dessa. Dessutom skulle de transportera förnödenheterna till magasin och depåer längs marschvägen.

  Efter Karl XII:s död vid Fredrikshald1718 skedde en stor del av arméns återtåg genom Halland mitt i vintern – varvid bönderna utsattes för samma procedur igen. Vintern 1718 var Halland så utarmat att man fick riva ned takhalmen för att få föda åt husdjuren.

  Även för kvinnorna i Halland utgjorde soldaternas genommarsch en fara – många blev våldtagna och resultatet blev en mängd oäkta barn. Det blev kvinnan som fick stå till svars för ”lönskaläge och hor”, även om domarna med tanke på omständigheterna kunde bli milda.

  Nej- uppror var ingen god idé. Det fanns trots allt andra metoder. Sven Larsson redogjorde för de halländska överlevnadstrategierna:

• Man förde en dialog med de överordnade, länsman, kronofogde, landshövding och i sista hand Kungl. Majestät, där man lade fram sina klagomål och inte sällan fick rätt.

• Unga män som inte ville bli utskrivna kunde rymma till Danmark och fick i allmänhet straffrihet när de återvände efter krigsslutet. Och unga män var en ”bristvara” efter alla krig.

• Man gjorde passivt motstånd, betalade inte skatten om man ansåg den oskälig, väl vetande att myndigheterna var uppmärksamma på risken att en bonde på obestånd måste lämna sin gård. Fler ödegårdar ville myndigheterna inte ha.

• Hallänningarna var mångsysslare och var därför inte helt beroende av jordbruket. Textilt hantverk, binge, utövades av både män och kvinnor, och gav inkomster.

• Arbetsvandringar var vanliga, till Skåne och Danmark för att arbeta i lantbruket och till Bohuslän när sillen gick till.

 

  Mötet avslutades med att ordförande Anders Bergenek tackade Sven Larsson med att ge honom två böcker med Halmstad anknytning. Anders Bergenek informerade också medlemmarna om kommande aktiviteter. Efteråt var det supé på restaurang Jarlen med 56 st föranmälda medlemmar.

Skriv din sökfras och tryck \"enter\"