Anno 1872 den 1 september började järnvägsrallarna det mödosamma arbetet med att bygga en järnväg, som skulle sträcka sig från Halmstad till Nässjö och senare få förgreningar till Hyltebruk, Ätran, Gislaved och Jönköping. Under byggnadstiden anlände mängder av räls och annan material till Halmstads hamn och forslades med ox- och hästforor till platsen där Halmstads centralstation i dag är tillfinnandes.
Vägen till grannskapet av den blivande järnvägsstationen hade funnits sedan mitten av 1800-talet och gick från vägskälet för landsvägarna mot Laholm och Snöstorp över ängsmarkerna söderut mot hamnen. Järnhjulen på de hårt lastade fororna med järnvägsmaterial slet hårt på vägen, som med tiden mera liknade två djupa fåror än en trafikled.
När järnvägssträckan år 1877 var klar till Värnamo och persontågen började gå uppstod starkt gny bland de resande från Halmstad. En insändare i tidningen Halland frågade hur det egentligen stod till med kommunalmännens moral, eftersom de kunde hålla en så usel väg till den nyöppnade järnvägen. Vägen var så mjuk och gropig att man måste köra hästdroskorna vid sidan av vägen för att inte ekipagen skulle fastna i modden eller bli nersmutsade och helt fördärvade. Efter denna salva, kan man förmoda, att stadens styrande lät göra vägen bättre framkomlig.
I varje fall beslöt stadsfullmäktige två år senare eller den 24 oktober 1879 att anslå pengar för att ställa i ordning gatan mellan stora landsvägen mot söder och förbi järnvägsstationen. Några år in på 1880-talet blev det stadsplan för östra förstaden med raka gator och mer eller mindre pampiga stenhus.
Ett gatudop anordnades i fullmäktige år 1887 för hela den nya stadsdelen, och där vid fick förbindelsen till Halmstads centralstation namnet Stationsgatan. Längs den nya boulevarden planterades en lindallé ända ut till Stationsgatans slut i närheten av östra stranden. När cykeln efter sekelskiftet blev ett vanligt transportmedel, anlades en bana för tvåhjulingar längs allén.
Åren 1885 och 1886 hade Skåne Hallands resp Mellersta Hallands Järnväg anslutits till stationen på öster, och resandeströmmen ökade. Stationsgatan blev med tiden hotellens gata. År 1893 finner man sålunda ett stenhus i hörnet Stationsgatan och Viktoriagatan med beteckningen Östra förstaden 71. Fastighetens ägare hette Eichstedt, och en av hyresgästerna var poliskonstapeln J Arvidsson. Denne har tydligen också blivit hotellägare, ty några år senare har huset fått ett härbärge med namnet Hotell Arvidsson.
Poliskonstapeln synes ha avyttrat rörelsen, och 1897 heter innehaverskan av etablissemanget Beata Eriksson med titeln värdshusidkerska. Hennes verksamhet som värdinna kan ha pågått ett antal år in på detta sekel, och 1907 finner man ånyo J Arvidsson som hotellvärd. När denne senare drog sig tillbaka, bytte rörelsen namn till Nykterhetshotellet. Fastigheten, som förutom logi för resande också inrymde en cykelverkstad i källaren, taxerades 1907 till 95 000 kr och ägdes då av dr Fr Eichstedt.
Längre ner på Stationsgatan med nr 7 (nu 38) fanns sedan början av seklet Hotell Metropol. Detta etablissemang, som år 1907 hade källarmästare Th Nyman som ägare, logerade provryttare och andra tågresenärer. Den tillhörande matsalen, där god husmanskost serverades hotellgästerna, var också länge ett populärt ”spisställe” för östra stadsdelens ungkarlar utan eget hushåll. Hotellfastigheten försvann för 50 år sedan, när ett hyreshus av mera tidsenligt snitt byggdes på platsen.
Det tredje hotellet vid Stationsgatan blev Grand Hotell, som uppfördes av byggmästaren August Winberg och invigdeds med stor pompa av landshövding Axel Asker i september 1905. Några år därefter sålde byggmästaren hotellet till källarmästare Fredrik Nelson från Helsingborg för 272 000 kr. År 1910 skulle byggnaden ånyo säljas denna gång till Göteborgsbanken för 170 000 kr.
Grand Hotell var hypermodernt och ett under av elegans. Det hade fasadtegel från Skromberga och Malmö, katedralglas och fasettslipat i dörrar, parkettgolv och stuckarbeten samt smakfull dekorering och målning. Armaturer och möbler kom bl a från Nordiska Kompaniet. All inredning gick emellertid förlorad vid en stor brand den 25 januari 1911, men efter återuppbyggnad stod hotellet färdigt lika elegant som någonsin.
Artikeln är från Sven Aremars bok: Kors och tvärs i tid och rum.
Bilderna från museets Bildstation.
