Denna artikel är publicerad i årsbok 2012, men SP Palmqvists visor har där av utrymmesskäl förkortats. Här återges alla verser i visorna.
Han föddes i den lilla byn Ekeröd i Osby på sensommaren 1856, min morfars far Sven Pers-son. Det var här, i Göingebygden, som snapphanarna slogs mot Karl XI:s trupper några sekler tidigare. Skåne som varit danskt så länge man kunde minnas hade nyligen införlivats med Sverige och det sågs inte med blida ögon av stora delar av bondebefolkningen. Skatterna som påförts dem var ett påfund som ytterligare spädde på missnöjet ute i torpen. Själv betraktade man sig som frihetskämpar men av svenskarna sågs man kort och gott som snapphanar, en form av den tidens gerillasoldater. Sven var nummer fem i syskonskaran som bestod uteslu-tande av pojkar. Den förstfödde dog redan under sitt första levnadsår men de övriga var gjorda av prima virke och stod emot infektionssjukdomarna som skördade så många offer. Ekeröd bestod av ett tiotal torp och området stod ännu vid tiden för Svens entré i livet under danskt inflytande så tillvida att stora markarealer ägdes av folk från vårt broderland i väster. Man hade huggit ner stora delar av skogen och den ersattes av buskar och sly men framför allt av lingonsnår. I folkmun kallades området därför för Krösenafjäringen.
Svens föräldrar var torparen Pehr Jönsson och hans hustru Sissa Nilsdotter. Pehrs far hade i början av artonhundratalet tjänat som karabinjär i Skånska Karabinjärregementet vid Östra Göinges kompani. För övrigt kan Svens anor både på mödernet och fädernet spåras ända till-baka till tidigt sextonhundratal. De kom från Göingebygden och var mestadels statare och torpare. Sven växte upp i Ekeröd där han var kvar ända till han lämnade föräldrahemmet 1881. Den 6 april hittar vi en notis i kyrkoböckerna om att han avflyttat till ”N America”. Men så skulle det inte bli. Förvisso lämnade Sven, eller S.P. som han kallades, hembygden men han kom inte längre än till Göteborg där han blev kvar i fyra år. I den här vevan bytte han också efternamn till Palmqvist. Sven Persson Palmqvist eller kort och gott S.P. Palmqvist. Brodern Nils som tagit sig namnet Almqvist provade sina emigrationsplaner med Köpenhamn som utgångspunkt men även han skulle fastna innan han kom iväg. Han träffade kärleken och levde resten av sitt liv i den danska huvudstaden. I Göteborg lärde sig S.P. till skomakare. 1885 flyttade han till Halmstad där hans tillkommande redan varit bosatt några år. Julia Char-lotta Peterdotter kom från Ljungby i Kronobergs län och kanske var det för hennes skull som S.P.s planer på att emigrera till det stora landet i väster inte blev av.
Den 22 augusti 1886 gifte sig S.P. och Julia i Halmstad. Skåningen och småländskan bosatte sig på Östra Förstaden 24 och de blev båda den halländska residensstaden trogna resten av sina liv. 1888 födde Julia sitt första barn, sonen Robert. Under en fjortonårsperiod skulle hon ge liv åt sju barn, fyra pojkar och tre flickor. En av dem, Frans, var min morfar. S.P. jobbade nu som skomakare. Vid sidan av odlade han sitt och Julias gemensamma intresse av teater, sång och musik. S.P. blev efter hand något av en kändis i och omkring Halmstad. Han upp-trädde på den tidens estrader, sjöng visor och skillingtryck, berättade mustiga och dråpliga historier ofta inspirerade av sin barndoms Göingebygd.
Åren omkring sekelskiftet var S.P. mitt uppe i sin karriär, både som skomakarmästare med egen verkstad vid dagens Radioplan, det som på den tiden kallades Wasaplan, och som upp-skattad amatörskådespelare. En bondkomiker som inte var rädd att prova på olika genrer inom dåtidens nöjesvärld. Han hade nu också börjat skriva ner tankar och idéer om samhällsfeno-men, både nationella och sådana som hade mer lokal anknytning. 1899 lät han på Nya Bok- & Accidenstryckeriet i Halmstad trycka upp Ny visa för dagen – om riksdagsmannaval och kommunala ”märkvärdigheter”.
Jag sjunga vill en liten sång
om årets politik,
Den höst som nu förgången är
har varit lärorik.
Jag eder nu berätta skall,
hur det går till vid riksdagsval.
En har en bergspredikan gjort,
det var ej illa ment,
En bonde sin bekännelse
ej kunde läsa rent
Men säkra voro båda två
de farbrorstiteln skulle få.
Men fäst er ej vid hurrarop
det är blott fula skrän,
Bland tvänne tusen i en hop
fans elva trogna män.
Vi nöjas får för denna gång,
med lag på strejk samt lärlingstvång.
Ni som fått lof att hemma bli,
gör nytta för vår stad
När sommarsol den sticker på
och folk behöver bad.
Predika emot kikare
Och tumlare och spjufvarne!
I somras några flickor sam,
jag tror i Kattegatt
Och på vår furuklädda strand
en gammal herre satt
Men kikaren var till förtret,
hvad gubben såg jag inte vet.
Det sekel som vi lefva i
det närmar sig sitt slut,
Det ville säkert tråkigt bli
om se´n det blev lockout,
Försök har gjorts på alla vis
men danskarna tog första pris.
De myndige de hafva makt
det syns på deras min,
Och allt de fordra på kontrakt:
arbetare och svin
Och om du dig en andel har,
det blir ej gott att kallas far.
Nu slutar jag förutan prut,
först ämnet mera tål,
Jag endast nämna vill till slut
att hamnen har ett hål
Men det har äfven Stora torg,
det kanske setts i Göteborg.
S.P. använde sig av visor och andra melodier när han skrev sina små epos. I det här fallet använde han en visa (?) med titeln Ung Erik mötte Karin sin. Exemplet ovan är trofast återgivet det tryckta originalet vad gäller stavning, kommatering, spaltredigering etc. Hans texter var inte märkvärdiga och det litterära värdet kan diskuteras. Dock rymmer de tänkvärda sentenser och kluriga anspelningar. Man får i sammanhanget inte glömma att hans skolgång var ytterst komprimerad och helt inriktad på den basala kunskap som landsbygdens folk ansågs behöva. Han var i allt väsentligt självlärd. I den andra versen har S.P. ställt de gamla stånden mot varandra. Prästen med sin bergspredikan kontra bonden som hade svårt med läskunskaperna. Han höjer också en fana för det kritiska tänkandet vilket framgår av den tredje versen. Här varnar han för hurrarop som blott är fula skrän. Använd förmågan att läsa mellan raderna och fall inte för vackra ord och retorisk briljans. Så kommer han in på pikanterier i verserna fyra och fem. Den nya badkulturens frigjordhet måste hanteras med ansvar. Ungefär så kan man tolka hans tankar. Samma år (1899) tryckte han upp Ny Halmstadvisa. Också denna hade en känd musikalisk förlaga att hänga upp texten på, nämligen visan Calle och Lisa.
Om ni vill lyssna på min lilla visa,
Då skall jag hjälpa till då tonen är om Lisa,
Vi har elektriskt ljus och går på tuktad´ stenar;
Men uppå Södervärn går smutsen uppå bena´.
Man annonserat hur man lemnar ut rabatten,
Affären går nog bäst då folket blir i hatten.
I Norge man haft brådt att få den rena flagga,
Och på vårt spritbolag att fylla folkets kagga´.
Man ställer allt så väl, ja blott för folkets bästa,
Ja, jag är frestad att tro, att pocker är vår nästa.
Uti vår goda stad om mycket här man kifvat,
Att middagsmässan strök, dä tyckte jag var lifvat.
Godtemplar sökte till få krogen stängd om natten;
Men dä var lite svårt, som borra efter vatten.
I Frankrik´man krånglar ständigt med processen;
I Halmstad finns en kärring, som botar för grocessen.
Ej krig bör finnas mer, så sad´ den ryske tsaren,
Ej fä´n i Norreport ska gå på trottoaren.
Där har ju varit krig jag tror upp Havanna,
Det även vankats stryk på Laxöns dansebana.
I Schleswig är det plikt att danska visor tralla,
Och på vårt stora torg, där får ej finnas knallar.
Proletärens rätt när man vill så hårdt begränsa,
Vi ha i stället fått en massa influensa.
En fredsmotion har börjat genom landet löpa,
Och stora fältkanoner har man börjat stöpa.
Storborgarpolitiken börjar falla sönder,
Det går ej mera lätt försöka lura bönder.
Den vållat mycket bry, föreningspolitiken,
Det skall bli afhjelpt med studenter på fabriken.
Försnillningar har gjorts vid våra svenska tullar,
Vi fått oss en maskin, där skämtet går på rullar.
Gud vet hur allt skall bli när nästa sommar kommer,
Jo, trillejannarne di får nog då sitt nummer.
Bank- och fattighus man skall till Öster flytta,
Gör fattighuset snyggt – men banken kan mig kvitta.
Jag tror att en och hvar, har kunnat visan fatta,
Att bänkohyran strök, jag däråt måste skratta.
Ja nu är visan slut, nu vill jag dra min kosa,
Pass på till nästa jul få gratis fyllder dosa.
Ett kollage av händelser där S.P. inte drar sig för att ställa stora internationella tilldragelser i kontrast mot det som utspelar sig på hemmaplan. Och det är väl just de breda penseldragen och de rejält tilltagna svängarna som präglar hans berättartalang och gör den så fascinerande. Fast scenen och estraden var kanske det forum där hans talang kom bäst till sin rätt. Laxöns sommarscen, Sommarlust i Furet och Folkets hus på öster, det var här hans humor och särart fick full näring, det var här hans folkliga anslag firade triumfer. Rollen som Löparnisse i Värmlänningarna var kanske hans största succé. Här fick, när inspirationen rann till, hans speciella publikfrieri åskådarna att interagera. S.P. uppträdde i alla möjliga sammanhang, från välrepeterade folklustspel till privata fester. Han ägde den oskattbara förmågan att ”vänta in” publiken för att sätta repliken i precis rätt ögonblick. Parallellen med dagens ståuppkomiker ligger nära till hands.
S.P. var som redan konstaterats sprungen ur den mylla där bondkomiken, med dess speciella särdrag, grodde och fann sina anhängare. Men han var inte heller främmande för att ta politisk ställning. De orättvisor som rådde i landet omkring sekelskiftet bekom honom starkt och han använde även här pennan för att markera sin ställning. Så här lät det i Ny Kväsarvals med underrubriken att kväsa föreningsrätten. Också denna kom ut i tryck år 1899.
Tjenis Amanda, hör våra toner,
De spelas av Hallands och Norrlands patroner,
Valsen den heter gemensam lockout,
Tag slavkontrakt eller vräkes du ut.
Slut upp er förening, så ska vi förlikas,
Ni borde betänka hvad som har predikats,
Och vandra se´n lugna som oxen till bås,
Du skrifver ditt namn på kontraktet förstås.
Så vill man försöka när folket är vaket,
Med maten i köket och klockan på taket.
Men skola de lyckas i sina besvär,
Att få en fulltalig strejkbrytarehär?
Men föga det vinnes, de blott kränka rätten,
Strejkbrytarn får gno den politiska tvätten.
Om de gå med limstång och hatten i hand
Så få de ett ålderdoms gräslöka land!
De sälja sin frihet, ska de få besanna,
Om kolen tar slut och fabrikerna stanna,
De då med kontrakten kan stå i parad
Och ropa gemensamt: ”Dä´va´visst blokad!”
Strejkbrytaresnillet det kan ingen fatta,
Uti uniformer de vill göra hattar,
En herre tog priset, det var mig en knif,
Han glänste i knappar med lokomotiv.
Jag tror ej att nöden skall stänga dig ute,
Smutsa ej hedern med hattar och jute
Du uti konflikten kan lätt blifva pank,
Men rör inte heller de norrländska plank.
En gumma på ”Möllan” har kokat en soppa,
När soppan var god lockas töser att doppa;
Men uti den vällingen där kom dä´ beck,
Jag har ej fått veta vad gumman hon fick.
Dä´ finns många sätt varpå folk demonstrera,
Men så får ju ock konfirmanderna mera.
De uti sin ifver gör nitet ju fromt,
Det borde besinna det endast gör dumt.
Socialister skall köras på porten,
Sådär vill man söka att bortblanda korten,
Blott guldet får stanna uti deras klor
Kan trälen va´ hedning, det är hvad jag tror.
De myndige borde en smul släppa efter,
Och icke beständigt gå vägen som kräftor.
Att massan är rättslös dä´ ä´ ju en skam,
Du hör Hallandsposten för sanningen fram.
Här svingar S.P. sin penna med förtrytelse och indignation. Arbetarerörelsens allt större inflytande i samhället får etablissemanget att gå till motaktion. Strejker och lockouter var stridsåtgärder som delade befolkningen i olika läger. Vilken sida S.P. sympatiserade med går inte att ta fel på. Borgarna och de besuttna utgjorde måltavla för hans skrivarlust. Fast ännu värre var det förstås med strejkbrytarna som svek sin klass. För dessa ryggradslösa pragmatiker kände han inte annat än förakt. Polariseringen i samhället beskrivs på ett sätt som lämnar lite i övrigt att önska.
År 1900 utger S.P. ännu ett epos med titeln Jultvätten – Ny visa av S.P. om pastorn och hundarne samt en luftfärd, boxning m.m. Av titel och undertitel kan vi dra slutsatsen att det spretar åt alla håll och kanter men hur det än går till så får han det ändå att hänga ihop. Han blandar och ger med gott humör och spjuverblick, och trots att han balanserar farligt nära det förbjudna ramlar han aldrig ner i det dike som fylls av destruktiva tankar. Hans lyra må vara dammig men aldrig befläckad.
Min dammiga lyra jag fann härom da´n,
Jag sjunger det som jag skrifvit,
Till julen jag tillställt en tvätt uti sta´n,
Der mycket så smutsigt har blifvit.
Den svarte den ämnar i början jag gno,
Ni vet han förut blifvit lutad,
Om sodan blir billig, ja då skall ni tro,
Han blifver nog snygg när jag slutat.
Jag såg uti ”Nisse” en prästkandidat,
Men hundar var flest uti flocken
Och aldrig jag minnes jag blifvit så flat,
Ty suggorna hängde i rocken.
Min hydda den gick som ett trevåningshus,
I början jag tänkt vara tyster,
Men jag är så lättrörd, det kännen I nog,
Precis som ett hus ut på Öster.
När vinden den susat i grenar och barr,
Håll fast uti taket på lutan,
Det lätt kan sig te som en gata på norr,
Nej hellre då tak vara utan.
Jag fick uti tvätten ett plagg som var don.,
Det skall komma med uppå byken,
Nog vet jag det är af en hastig nation,
Af klapptät det nog skall få stryken.
Med bättre humör man godtgöra höns,
Då nog vid försoning det stannat,
Om mors egen höna det nu hade gällt,
Då hade det varit helt annat.
Jag hänger min tvätt på den skröpliga bron,
Men jag är så rädd bryta benen;
Och baljan på torget – tänk vilken facon –
Om den blef modell till fontänen.
Natten till annandag jul 1902 drabbades Halmstad av en storm bland annat fördärvade kallbadhuset. När den hade bedarrat kunde man konstatera att det bara återstod en enda påle av byggnaden. Allt annat var kaffeved och knappt det. Mudderverket Herkules och den engelska briggen Excelcior spolades upp på Östra Stranden och även i övrigt var den materiella förödelsen omfattande. Händelsen fick S.P. att till pennan och skriva av sig det hand kände och upplevde. På boktryckeriet Albert Lindblad & Co. trycktes 1903 En nöjsam visa om den starka stormen julnatten och den politiska efterdyningen. Det förtjänar att påpekas att det nöjsamma i sammanhanget alluderar till visan som sådan och inte på något sätt till den hemska stormen och dess konsekvenser.
Uti vårt lilla Halmstad det händt så många spratt,
sen stormen rensat luften den sista Julenatt;
i två bolag och kajen den rasat som ett troll,
till sist så for den in bland hamnens protokoll.
Då blev det knallerifall
och jag sjunger min trall
lifvade laxar i alla fall
Vårt mudderverk och badhus de foro af så lätt,
Herkules for på landet, men sände sitt portträtt;
med utsikt utåt hafvet der ligger denna ark
och kikar emot hamnen uppå sitt mästerverk.
Stormen gjorde verkan, godtemplarna de log,
ty sex på fredagskvällen de stänga får hvar krog;
och lördan den är lika, då lämnar de sin disk
till måndan klockan nio, då kan man få en ”bisk”.
Vi skulle fått en bana först långt här ifrån,
Men stormen är på väga att blåsa bort ett län;
och denna Smålands träväg, hvad kommer den oss ve´,
den kan de få behålla, den skall till Kinare´.
Stadens ”vise fäder” de ställer allt så bra
med flera Smålandsbanor, och knektar skall vi ha´;
en brandkår har vi redan så stilig ska ni tro,
det ända som får hvila, ja det är Österbro.
Vi få kasern på Berget, den saken var ej dum,
ty folket bör förökas, det tycker gubben om;
godtemplarna får söka sig plats på annat håll,
och ”Krubban” göres tom åt sitt första ändamål.
Vi fått ett Folkets Hus, det är bra på många vis,
Där du kan få ett nöje för ganska billigt pris;
De spela ju teater uti den vackra sal,
Och stora möten hållas, och stundom är det bal.
Nu har jag nämnt om Halmstad uti min lilla dikt,
den likt ballongen ”Svenske” vill sväfva ganska högt;
om vingarna de brista så blir det galet fatt,
vi hoppas att de hålla inför den nye skatt.
Då blev det knallerifall,
och jag sjunger min trall,
lifvade laxar i alla fall.
S.P. Palmqvist var en man med stor social talang. Han hade lätt att ”ta folk” och blev snabbt populär i de mest skiftande läger. Familjen med hustrun Julia och de sju barnen var ledfyren i hans liv, men också yrkesrollen som skomakaremästare och amatörskådespeleriet spelade stor roll för honom. Dessutom förde han pennan med både tanke och talang. Under nästan fyra decennier bodde han och verkade i Halmstad. På sensommaren 1925 blev en cancersjukdom honom övermäktig. Nu vilar han i en familjegrav strax nedanför klocktornet på västra kyrkogården i Halmstad.
stellan skrivare holmsten